Flera sidor av oss av Karin Wallén

Flera sidor av oss är en roman som utspelar sig under 2000-talets första år och handlingen tar sin början på seklets sista dag då hela Stockholm väntar på att det nya millenniet ska ta sin början. Det ska bli en nystart ur många perspektiv, men det är bokens tre huvudkaraktärer omedvetna om just då. Erik har just blivit av med jobbet, förlorat sitt sparkapital och kraschat ut ur sitt äktenskap. Mirja är i behov av en ny roll, men gamla meriter från hennes medverkan i en såpa bromsar mer än vad de ger karriären någon skjuts. Monika är ensam med sin kungspudel och sina ideal, hon behöver något att engagera sig i efter pensionen och det blir en uråldrig ek som hotas av nedhuggning som väcker hennes engagemang. Så korsas de tre karaktärernas vägar och under året hinner mycket vatten rinna under broarna. När nyårsklockorna ringer in nästa år har deras liv förändrats i grunden.

Karin Wallén har skrivit en roman där karaktärernas resa och utvecklingskurva blir en mycket tydlig drivkraft och hon väver samman de tre människoöden hon valt att fokusera på så att handlingen sakta men säkert växer till en helhet. Personporträtten är detaljerade och varierade vilket bidrar till att göra dem intresseväckande, men det är framförallt författarens förmåga att förmedla deras komplexitet och personliga problem som fängslar. Deras tillvaro pendlar upp och ner, precis som verkliga livet, och det känns trovärdigt i och med att författaren väljer att inte göra perfektion till ett drag som utmärker någon av dem. Flera sidor av oss är en talande titel, för det är just mångfacetterad den här boken och dess huvudpersoner är. Realismen är tongivande och ges företräde framför det romantiserande, även om historien kan betraktas som en slags feelgood. Boken bjuder även på en nostalgitripp som säger något om hur samhället har utvecklats, eller bitvis stått still, under de senaste tjugo åren. Karin Wallén är ett relativt nytt författarnamn, men förhoppningsvis och sannolikt ett stjärnskott vi kommer få nöjet att läsa mer av framöver.

Utgiven av Bokförlaget Forum, 2020.

Recension: Stormvakt av Kristina Ohlsson

Den vanligaste frågan August får är om han är släkt med DEN Strindberg, och flytten till Hovenäset vid den bohusländska kusten är inget som förändrar den saken. Ortsborna betraktar honom med lika delar nyfikenhet och skepsis. En storstadsbo som lämnat en framgångsrik karriär inom finanssektorn för starta en second hand-butik vid kusten – suspekt är bara förnamnet. Hans nya hem är också ett tacksamt samtalsämne. Huset som ingen vill hyra besitter sina egna hemligheter, vilket August omöjligen kan känna till och som ingen ämnar berätta något om.

När en medelålders lärarinna vid namn Agnes försvinner skakas det lilla samhället i dess grundvalar. Många tror att hon har halkat på de blöta, förrädiska klipporna och fallit i havet, men det spekuleras också bland invånarna om att händelseförloppet kan ha sett annorlunda ut ifall någon mer var där den där stormiga kvällen som tycks ha blivit Agnes sista.

Kristina Ohlsson har skrivit en lång rad böcker inom spänningsgenren de senaste tio åren och Stormvakt är den första i en helt ny serie med August Strindberg i huvudrollen. Den slår också in på en helt ny väg stilmässigt då den skiljer sig en hel del från böckerna om Martin Benner och serien om Fredrika Bergman. Valet av namn på huvudpersonen är i mitt tycke en rolig och smått rebellisk detalj eftersom den riktige Strindberg och hans gelikar sannolikt hade rynkat på näsan åt det svenska deckarundret på samma sätt som dagens litterära kritikerkår gör. Men så är Kristina Ohlsson också en deckarförfattare som skriver medvetna, medryckande och kaxiga deckare som kan konsten att ta för sig och leverera det lilla extra. Det gäller även Stormvakt som är en lysande start på en ny serie och en deckare där miljö, dramaturgi och berättarstil skapar en högklassig treeinghet som fängslar från första till sista sidan.

Utgiven av Bokförlaget Forum, 2020.

Recension: Nio liv av Emelie Schepp

En gänguppgörelse som spårat ur, eller en mördares blodiga verk? Det är frågan som åklagare Jana Berzelius och Norrköpingspolisen ställs inför i Nio liv. Fyra medlemmar ur samma gruppering mördas inom en kort tidsperiod; de första tre offren i en park och det fjärde med en sprängladdning. För en yttre betraktare ligger det nära till hands att se den första händelsen som en katalysator och utlösande faktor för det fjärde mordet som filmas och läggs upp på Youtube. Men frågan är om det verkligen rör sig om en och samma hjärna bakom morden, eller om det är helt olika gärningsmän och motiv som ligger till grund.

Jana Berzelius fortsätter liksom i de tidigare böckerna att balansera på en skör linje mellan sitt förflutna och sitt nuvarande, ordnade liv. Minsta felsteg hotar att avslöja vem hon egentligen är, vilket ofta får henne att töja på lagrummets gränser. Likt en katt med nio liv tar hon sig ofta ur knipan, men hon har också en akilleshäl i form av en kärlek hon får allt svårare att motstå.

I Nio liv börjar poliskollegan Henrik för första gången misstänka att Jana Berzelius besitter sidor som hon är mån om att dölja, och att hotet om avslöjande nu blir så påtagligt skapar en nerv i den här boken som bidrar till dess bladvändarkvalitet. Emelie Schepp behandlar också en den rykande aktuella samhällsproblematiken med gängkriminalitet och den hotfulla tystnadskultur som följer i dess spår och effektivt sätter munkavle på dem som har fastnat i gängets nät. Nio liv är kanske inte min favorit i serien, men det är en effektivt återberättad kriminalroman med en välbalanserad blandning av rivig action och samhällsfokus där Emelie Schepp bevisar att hon kan sitt hantverk innan och utan.

Utgiven av HarperCollins Nordic, 2020.