Recension: Snöblind av Ragnar Jónasson

Den första boken i Ragnar Jónassons nya serie Det mörka Island utspelar sig i efterdyningarna av finanskrisen som slog så hårt mot just Island. Arbetstillfällen är sällsynta och när Ari får ett jobberbjudande som gör att han måste flytta till en liten ort där en polistjänst är ledig tar han chansen. Väl på plats blir han ganska omgående indragen i en utredning där en berömd författare dött under tvivelaktiga omständigheter. Kort där efter påträffas en kvinna blodig i snön och medan vintermörkret sänker sig över Island förstår Ari att trots tillit och olåsta dörrar är människorna här ständigt på sin vakt, både mot främlingar och mot varandra.

Snöblind är en skickligt sammansatt deckare med fina karaktärsteckningar och konflikter i flera lager, för Ari måste inte bara lösa fallet utan även bestämma sig för var han själv hör hemma. Det nya livet innebär en omstart och att Ari som utomstående får kliva in och betrakta den lilla ortens invånare och deras invanda beteendemönster skapar en intressant infallsvinkel, men även Aris personliga resa ger boken en extra dimension. Ragnar Jónasson skriver lågmält och låter tragiken prägla tonläget, vilket tillsammans med det finstämda språket skapar något som känns äkta snarare än effektsökande. Snöblind handlar om människors vägval och hur de ibland slår fel, med ödesdigra konsekvenser. Mer komplicerat än så behöver inte receptet på en lyckad spänningsroman vara.

Snöblind av Ragnar Jónasson är utgiven av Modernista, 2021. I översättning av Arvid Nordh.

Recension: Var inte rädd för mörkret av Kristina Agnér

Alva lämnar Stockholm hals över huvud när relationen med Jonas kraschar, och med med tanke på att hennes mamma just har gått bort ter sig nu hela livet uppochnervänt. Hon tar sin tillflykt till Småland och torpet hon har ärvt, men de djupa skogarna är inte så idylliska som hon föreställt sig. Snart får hon veta att mamman inte dog en naturlig död, och det förhatliga mörkret som lurar runt knutarna lockar fram paniken. Landsbygden och dess innevånare är hemlighetsfulla, men ibland också välkomnande, och Alva inser snart att de rötter hon har i trakten går djupare än hon kunnat tro.

Kristina Agnérs debutroman är ett slags hommage till den klassiska pusseldeckaren, men i uppdaterad och fräsch tappning. Det är mysteriet som står i fokus och de intagande miljöbeskrivningarna som sätter stämningen. Den väl fångade gestaltningen av hur Alvas rädsla för det som gömmer sig i mörkret får henne ur balans gör att sidorna vänder sig lite extra snabbt. Boken är också uppbyggd i två parallella berättelser, för frågan om vad som egentligen hände med Alvas spårlöst försvunna mormor Evy blir allt mer central.

För att vara en modern deckare är det här en osedvanligt realistisk historia där karaktärerna står med båda fötterna på jorden. Kanske är det hela temat med glesbygd och Smålands djupa skogar som förstärker det jordnära intrycket, men även författarens förmåga att fånga detaljer och att få varje inslag att kännas relevant är en viktig pusselbit i den lyckade helheten. Kristina Agnér lyckas ta både ett steg bakåt och två kliv framåt på en och samma gång genom att visa att hon är vår nya Maria Lang, och att en sådan här bok har en självklar plats i 2020‐talets deckarflora.

Var inte rädd för mörkret av Kristina Agnér är utgiven av Albert Bonniers förlag, 2021.

Recension: Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand

Livet är sällan som i sagorna, lyckliga slut är svåra att hitta. Men det finns en lösning: att skriva dem själv. I Caroline Säfstrands nya feelgoodroman får vi möta flera olika karaktärer som alla har tappat gnistan. Mest central är Cecilia, som har förlorat sin älskade make. Det gäller på sätt och vis även Lisbeth, men där är mannen i allra högsta grad närvarande, det är bara det att vardagen och alla år tillsammans har gjort att de har tappat bort varandra. När en ny skrivkurs slår upp portarna är de två av deltagarna, men Klubben för lyckliga slut visar sig snart vara så mycket mer än ett sällskap för personer med författarambitioner. Här handlar det om ett större sammanhang; med pennans hjälp ska de ta kontroll över den viktigaste berättelsen av dem alla – den om deras egna liv.

Självförverkligande är ett ledord som genomsyrar handlingen i och temat är inte helt lätthanterligt, men mycket väl fångat. Det är även slående på så vis att det skulle kunna definiera hela genren, vilket gör boken till en feelgoodromanernas Rolls-Royce. Det börjar på botten, både kursdeltagarna och initiativtagaren Sam kämpar mot stora svårigheter i livet som måste övervinnas. Men hur går man vidare efter en stor sorg, och hur tar man sig igenom en kris? För alla skrivande människor har svaret varit detsamma under årtusenden; vi sätter våra tankar på pränt i ett kombinerat terapeutiskt och kreativt syfte.

Klubben för lyckliga slut handlar också om att mötas, att lyfta varandra när det känns svårt och att våga ta vara på det som är fint. Med inkännande tonfall och stor lyhördhet för mänskliga tragedier skriver Caroline Säfstrand om att våga hoppas på en bättre framtid, för de lyckliga sluten skriver sig sällan själva. Att ta små steg i rätt riktning kan kräva ett oerhört stort mod, och författarens sätt att gestalta att vi måste vara mottagliga för och våga släppa in ljuset i våra liv för att få vårt eget medlemskap i Klubben för lyckliga slut gör att den här boken blir en riktig fullträff. Sällan har jag läst en feelgoodroman där premiss och underliggande budskap harmoniserat så väl.

Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand är utgiven av Bokförlaget Forum, 2020.