Recension: Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand

Livet är sällan som i sagorna, lyckliga slut är svåra att hitta. Men det finns en lösning: att skriva dem själv. I Caroline Säfstrands nya feelgoodroman får vi möta flera olika karaktärer som alla har tappat gnistan. Mest central är Cecilia, som har förlorat sin älskade make. Det gäller på sätt och vis även Lisbeth, men där är mannen i allra högsta grad närvarande, det är bara det att vardagen och alla år tillsammans har gjort att de har tappat bort varandra. När en ny skrivkurs slår upp portarna är de två av deltagarna, men Klubben för lyckliga slut visar sig snart vara så mycket mer än ett sällskap för personer med författarambitioner. Här handlar det om ett större sammanhang; med pennans hjälp ska de ta kontroll över den viktigaste berättelsen av dem alla – den om deras egna liv.

Självförverkligande är ett ledord som genomsyrar handlingen i och temat är inte helt lätthanterligt, men mycket väl fångat. Det är även slående på så vis att det skulle kunna definiera hela genren, vilket gör boken till en feelgoodromanernas Rolls-Royce. Det börjar på botten, både kursdeltagarna och initiativtagaren Sam kämpar mot stora svårigheter i livet som måste övervinnas. Men hur går man vidare efter en stor sorg, och hur tar man sig igenom en kris? För alla skrivande människor har svaret varit detsamma under årtusenden; vi sätter våra tankar på pränt i ett kombinerat terapeutiskt och kreativt syfte.

Klubben för lyckliga slut handlar också om att mötas, att lyfta varandra när det känns svårt och att våga ta vara på det som är fint. Med inkännande tonfall och stor lyhördhet för mänskliga tragedier skriver Caroline Säfstrand om att våga hoppas på en bättre framtid, för de lyckliga sluten skriver sig sällan själva. Att ta små steg i rätt riktning kan kräva ett oerhört stort mod, och författarens sätt att gestalta att vi måste vara mottagliga för och våga släppa in ljuset i våra liv för att få vårt eget medlemskap i Klubben för lyckliga slut gör att den här boken blir en riktig fullträff. Sällan har jag läst en feelgoodroman där premiss och underliggande budskap harmoniserat så väl.

Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand är utgiven av Bokförlaget Forum, 2020.

Recension: Nattens färger av Kristin Fägerskjöld

Nattens färger är en roman som tar avstamp i en berättelse med det ockuperade Paris som fond, men händelserna som utspelar sig under krigsåren sprider sig också likt ringar på vattnet till bokens andra perspektiv, för under 1970-talet upptäcker Vivianne att den historia mamman Elsa har berättat om hennes ursprung inte stämmer.

Året är 1938 när Elsa som nyutexaminerad sjuksköterska lämnar Sverige tillsammans med den man hon tror är hennes livs stora kärlek. Inom kort blir hon lämnad och finner sig själv ensam och gravid i en för henne helt okänd stad. Krigets intåg gör dock att hennes utbildning kommer väl till pass, behovet av sjuksköterskor är omättligt. Krigsåren påverkar Elsa starkt, och hon går från en naiv flicka till en hårt prövad kvinna som har sett alltför många patienter dö framför hennes ögon. Men det finns en ljuspunkt i hennes liv som gör att kampen för överlevnad i det ockuperade Frankrike är värd varje uppoffring.

Kristin Fägerskjöld debuterade förra året med boken Klar himmel, även det en historisk roman med starka kvinnliga karaktärer och andra världskriget som tema. Här följer hon upp succén med en ny, helt fristående bok, men tidsepoken är densamma. Elsa hamnar mitt uppe i händelsernas centrum när hennes nya hemstad Paris blir ockuperad och krigets fasor gör att hon tvingas bevittna saker ingen människa borde behöva se. Trovärdigheten i att hon låser in händelserna i sitt inre, kastar bort nyckeln och aldrig mer vill prata om de åren är stark.

Att skriva historiska romaner som utspelar sig i flera parallella tidsplan där en efterkommande generation söker svar och utforskar familjens förflutna är inget nytt grepp, men Kristin Fägerskjöld har snabbt visat att hon tillhör de främsta inom det svenska författarskrået när det gäller att hantera det. Nattens färger är en finstämd och gripande roman om en tid som ligger relativt nära, men vars historia ändå är väl värd att påminna om, och i det här fallet uppstår en fin samklang mellan fakta och fiktion.

Nattens färger av Kristin Fägerskjöld är utgiven av Louise Bäckelin förlag, 2021.

Recension: Rökridå av Thomas Enger & Jørn Lier Horst

Nyårsnatten skakas av mer än bara fyrverkeriernas krevader, för när Oslos invånare samlas för att invänta tolvslaget detonerar en bomb som kräver ett antal människoliv. På listan över offer finns ett namn som Alexander Blix känner igen mer än väl. Många år tidigare utredde han ett ärende där kvinnans dotter fördes bort och flickan vid namn Patricia har sedan dess varit försvunnen. Till en början slås han av hur djupt tragiskt det är att den nyckfulla slumpen gjort kvinnan till offer i två så skilda sammanhang, men i takt med att utredningen fortskrider inser läsaren att Leif GW Perssons devis om att hata slumpen aldrig har varit mer relevant än i det här fiktiva ärendet.

Alexander Blix kommer även att stöta på fler gamla bekanta – närmare bestämt journalisten Emma Ramm. Deras vägar korsades i föregående bok i serien (Nollpunkt), och även den här gången blir Emma inblandad både på ett professionellt och ett personligt plan. Någon som betydde mycket finns bland de döda när rökridån efter explosionen har lättat, och hon går från att vara den som bevakar till att i egenskap av anhörig till ett brottsoffer bli bevakad.

Rökridå är den andra boken i den serie som är resultatet av samarbetet mellan två av Norges deckargiganter: Thomas Enger och Jørn Lier Horst. Det är en kriminalroman som kombinerar högt tempo med talrika och oväntade vändningar, men ibland kan jag uppleva att bokens intrig balanserar farligt nära kanten till osannolikhetens stup.

Det som imponerar mest är perspektivet som kan beskrivas som litteraturens motsvarighet till kamerans vidvinkel. Med hjälp av karaktärernas olika roller i förhållande till brottet lyckas författarduon osedvanligt väl med att förmedla flera sidor av händelseförloppet och dess konsekvenser. Rökridå är en sådan där kriminalroman där det inte finns ett enda dött litet bindeord; allt innehåll är bärande och motiverat. Resultatet blir ofrånkomligen en bladvändare.

Rökridå av Thomas Enger och Jørn Lier Horst är utgiven av Wahlström & Widstrand, 2020. Översättning: Marianne Mattsson.