Kungariket av Jo Nesbø

Relationen mellan Roy och hans bror Carl har alltid varit speciell. Sedan den dagen då föräldrarna körde ut för ett stup har Roy tagit ansvar, och sanningen att säga har han skyddat sin yngre bror genom hela livet. Men det finns det som ligger bortom Roys kontroll, och trots att han är beredd att ta en kula för Carl kan han inte rädda brodern från sig själv.

Handlingen tar sin början när Carl återvänder till hemorten med sin nya fru och en storslagen plan för ett hotellkomplex. Roy driver en bensinmack och verkstaden han övertog efter farbrodern, där stannar hans ambitioner. De är olika som natt och dag, men det förflutna binder dem samman likt en gordisk knut; det enda sättet att frigöra sig är med ett hugg som kapar alla band. Båda vet att det aldrig kommer att ske, och när vintern drar in över de norska fjällmassiven inleds en händelsekedja som kommer att pröva tesen att blod är tjockare än vatten till det yttersta.

Kungariket är en fristående thriller av den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø. Steget bort från serien om Harry Hole är långt, men det psykologiska djupet kring karaktärernas drivkrafter är detsamma. Livet i den norska glesbygden är stundtals hårt och prövande. Medan snömängderna bäddar in berg och dalar i ett oskuldsfullt bomullstäcke stängs dörren om invånarna och alla deras hemligheter, det är den perfekta platsen för den som vill undvika insyn i privatlivet. Samtidigt färdas ryktena med vindens hastighet och vissa händelser kan aldrig suddas ut ur minnet, trots distans i form av både tid och avstånd. Kungariket skildrar ett komplext broderskap och präglas av ett triangeldrama, men framförallt är det en bok där den största fällan är gränsdragningsproblematiken och den goda intentionen, för hur långt kan egentligen en människa gå i tron att han gör det rätta? Det är den stora frågeställningen i Nesbøs lågintensiva bladvändare om att ta kontrollen och skapa sig ett eget kungarike på jorden.

Utgiven av Albert Bonniers förlag, 2020. I översättning av Per Olaisen.

Recension: Vargasommar av Hans Rosenfeldt

Hannah Wester jobbar vid polisen i Haparanda och trots att bygden har sin beskärda del av brott är de förskonade från den tyngre kriminalitet som storstadspolisen tvingas hantera, men när en död varg med mänskliga kvarlevor i magen påträffas är det bara början på en sommar som inte liknar någon annan. Knarksmuggling och gänguppgörelser i den högre ligan blir plötsligt en del av vardagen, liksom en rysk yrkesmörderska med ett sällsamt kylslaget kynne. Hannah och hennes kollegor tvingas växla upp och optimera de resurser deras förhållandevis lilla station har, men de sitter också med vissa trumfkort på hand, så som lokalkännedom och försänkningar bland lokala ljusskygga element. Trots det ligger de hela tiden steget efter och ser hur våldsvågen sveper fram och vänder uppochned på det norrländska lugnet.

Hans Rosenfeldt är en av våra mest framgångsrika thrillerskapare och efter flera tv-succéer och bokserien om Sebastian Bergman som han skrivit tillsammans med Michael Hjorth gör han nu en ny form av debut – som soloförfattare. Vargasommar är den första i en ny serie där vi främst följer Hannah Wester, en medelålders och på det hela taget ganska vanlig poliskvinna som är van vid en förhållandevis lugn och inrutad tillvaro. Men småstadsidyllen är bedräglig, för Haparanda är av tradition en port in till Sverige från öst, och det gäller även knarkhandeln.

Vargasommar är en deckare som har det man kan begära och önska samt lite till, men det är framförallt Hans Rosenfeldts karaktärsteckningar jag fastnar för i den här boken. Hans förmåga att göra ett tvärsnitt och visa upp samhället ur ett så brett perspektiv skapar i kombination med den högklassiga intrigen en läsupplevelse med både spänning och vad som inom genren måste betraktas ett djup. Som läsare upplever jag också att författaren lägger mycket krut på att fånga det norrländska, både i atmosfär, människor och miljöer. Så hur ska man då definiera Vargasommar? Jo, som en äkta bladvändre helt enkelt.

Utgiven av Norstedts förlag, 2020.

Recension: Änkorna av Pascal Engman

Stockholmspolisen ställs inför två mordfall, det ena offret en polisman, det andra en okänd kvinna. Samtidigt befinner sig en helt annan kvinna ute i Europa där hon åhör ett samtal som kommer att försätta henne i fara om de båda parterna förstår att hon har hört och talar deras språk. Och Vanessa Frank, som arbetar mitt i hetluften hemma i Stockholm, tvingas konfrontera en sanning som är förkrossande och som ofrånkomligen  pekar mot att IS finns mitt ibland oss och att de är på väg att infiltrera det västerländska samhället på helt nya sätt.

Änkorna är Pascal Engmans tredje bok om Vanessa Frank och den bjuder precis som tidigare delar på en blandning stora och små ämnen, från det familjära och personliga till det storskaliga och samhällsomstörtande, sammanflätade till en mångbottnad och tät historia återberättad ur flera olika perspektiv. Pascal Engman har en förmåga att fängsla läsaren på en nivå som gör mig både uppslukad och perplex; jag vill bara bläddra vidare men samtidigt knappt veta vad han tänker utsätta sina karaktärer för. Författaren spänner bågen och motståndet i varje scen träffar hela tiden mitt i prick.

Boken är skriven utifrån ett tema som ligger i tiden och författaren spelar sina kort rätt när det gäller rädslan för terror och hur den påverkar vår samtid. Upplösningen av den här boken är dessutom bland det värsta och mest explosiva jag har läst på år och dag, och utan att avslöja något om dess utformning känns det som ett en scen som kommer gå till historien inom den svenska kriminallitteraturen. Med Änkorna visar Pascal Engman att han tillhör den verkliga deckareliten.

Änkorna av Pascal Engman är utgiven av Bookmark förlag, 2020.