Detta är den femte boken om arkeologen och benexperten Ruth Galloway och polisen Harry Nelson. Denna gång är det en studiekamrat till Ruth som blir innebränd. Han arbetar vid ett annat universitet och de har inte setts på tjugo år, men när Ruth får reda på att han är död och att han var ett spännande arkeologiskt fynd på spåren blir han åter en del av hennes medvetande. När dessutom den avlidne vännens chef vill att hon ska komma och ta en titt på fyndet bokar hon en stuga för två veckors semester i området kring Blackpool för att resa dit med föresatsen att det aldrig kan skada att ta en titt. Men hon behöver en barnvakt till dottern Kate, och därför följer hennes vän druiden Cathbad med. Samtidigt är Harry Nelson på semester i hemstaden Blackpool och ovetande om att Ruth och hans utomäktenskapliga dotter befinner sig i närheten tar han kontakt med en kollega från den gamla goda tiden. Det visar sig dock att det är mannen som utreder Ruths studiekamrats död och snart upptäcker Nelson att Kate och Ruth är i Blackpool, de till och med blir hembjudna till hans pratsjuka mamma som inte har en aning om att Kate är Nelsons barn. Det arkeologiska fyndet sägs vara den mytomspunne Kung Artur. Men alla verkar inte vilja att Kung Artur ska återfinnas. Det finns krafter som tycker att legenden är utmärkt som den är, och att ett eventuellt fynd av kungens grav skulle kunna lägga fakta i dagern som lika gärna kan vara dolda. Frågan är hur djupt involverad Ruth hinner bli innan de skrämmande hot hon får som uppmanar henne att lämna kung Artur i fred blir verklighet.
Jag är mycket förtjust i Elly Griffiths serie om Ruth Galloway. Den är lite lagom mysigt läskig, den innehåller en lagom dos historia genom den arkeologiska anknytningen och hon har ett persongalleri som sticker ut. Kanske kan jag tycka att druiderna tar lite mycket plats i denna bok, men samtidigt fyller de sin funktion genom att tillföra ett lite lagom mystiskt inslag i handlingen. Lite häxor, örtdekokter och onda andar bidrar onekligen till stämningen även om det egentligen inte riktigt är min hemmaplan. Men Elly Griffiths lyckas gång på gång övertyga mig.
En del tycker att de partier i böckerna som behandlar att Ruth inte är nöjd med sin vikt och att hon inte känner sig tillräckligt kvinnlig är irriterande. Men Ruth är ju en fiktiv person och inte nödvändigtvis avsedd att vara varken hjältinna eller förebild. Snarare är det nog det att många kan känna igen sig i hennes känsla av ofullkomlighet som lockar läsare. Det vimlar av folk som tycker de är för tjocka eller inte duger i verkligheten också, så varför skulle inte en romanfigur kunna dras med de känslorna? Ofta är de inte befogade, men de finns ändå där. Så även för den fiktiva Ruth Galloway som är en tuff brud när allt kommer omkring. Jag tycker tvärt om det är ganska trist att läsa om övermänniskor som ser ut som sagoprinsessor och har fotografiskt minne.
Till er som inte har läst Elly Griffiths, gör det, men som med de flesta serier och kanske den här i synnerhet tjänar man på att läsa i rätt ordning. Ruths privatliv är en stor del av handlingen och avnjuts bäst kronologiskt. Nyligen kom även den sjätte boken på svenska, De utstötta heter den, och den kommer jag definitivt att läsa.
Boken finns hos Bokus och Adlibris
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 