Recension: Snöblind av Ragnar Jónasson

Den första boken i Ragnar Jónassons nya serie Det mörka Island utspelar sig i efterdyningarna av finanskrisen som slog så hårt mot just Island. Arbetstillfällen är sällsynta och när Ari får ett jobberbjudande som gör att han måste flytta till en liten ort där en polistjänst är ledig tar han chansen. Väl på plats blir han ganska omgående indragen i en utredning där en berömd författare dött under tvivelaktiga omständigheter. Kort där efter påträffas en kvinna blodig i snön och medan vintermörkret sänker sig över Island förstår Ari att trots tillit och olåsta dörrar är människorna här ständigt på sin vakt, både mot främlingar och mot varandra.

Snöblind är en skickligt sammansatt deckare med fina karaktärsteckningar och konflikter i flera lager, för Ari måste inte bara lösa fallet utan även bestämma sig för var han själv hör hemma. Det nya livet innebär en omstart och att Ari som utomstående får kliva in och betrakta den lilla ortens invånare och deras invanda beteendemönster skapar en intressant infallsvinkel, men även Aris personliga resa ger boken en extra dimension. Ragnar Jónasson skriver lågmält och låter tragiken prägla tonläget, vilket tillsammans med det finstämda språket skapar något som känns äkta snarare än effektsökande. Snöblind handlar om människors vägval och hur de ibland slår fel, med ödesdigra konsekvenser. Mer komplicerat än så behöver inte receptet på en lyckad spänningsroman vara.

Snöblind av Ragnar Jónasson är utgiven av Modernista, 2021. I översättning av Arvid Nordh.

Recension: Rökridå av Thomas Enger & Jørn Lier Horst

Nyårsnatten skakas av mer än bara fyrverkeriernas krevader, för när Oslos invånare samlas för att invänta tolvslaget detonerar en bomb som kräver ett antal människoliv. På listan över offer finns ett namn som Alexander Blix känner igen mer än väl. Många år tidigare utredde han ett ärende där kvinnans dotter fördes bort och flickan vid namn Patricia har sedan dess varit försvunnen. Till en början slås han av hur djupt tragiskt det är att den nyckfulla slumpen gjort kvinnan till offer i två så skilda sammanhang, men i takt med att utredningen fortskrider inser läsaren att Leif GW Perssons devis om att hata slumpen aldrig har varit mer relevant än i det här fiktiva ärendet.

Alexander Blix kommer även att stöta på fler gamla bekanta – närmare bestämt journalisten Emma Ramm. Deras vägar korsades i föregående bok i serien (Nollpunkt), och även den här gången blir Emma inblandad både på ett professionellt och ett personligt plan. Någon som betydde mycket finns bland de döda när rökridån efter explosionen har lättat, och hon går från att vara den som bevakar till att i egenskap av anhörig till ett brottsoffer bli bevakad.

Rökridå är den andra boken i den serie som är resultatet av samarbetet mellan två av Norges deckargiganter: Thomas Enger och Jørn Lier Horst. Det är en kriminalroman som kombinerar högt tempo med talrika och oväntade vändningar, men ibland kan jag uppleva att bokens intrig balanserar farligt nära kanten till osannolikhetens stup.

Det som imponerar mest är perspektivet som kan beskrivas som litteraturens motsvarighet till kamerans vidvinkel. Med hjälp av karaktärernas olika roller i förhållande till brottet lyckas författarduon osedvanligt väl med att förmedla flera sidor av händelseförloppet och dess konsekvenser. Rökridå är en sådan där kriminalroman där det inte finns ett enda dött litet bindeord; allt innehåll är bärande och motiverat. Resultatet blir ofrånkomligen en bladvändare.

Rökridå av Thomas Enger och Jørn Lier Horst är utgiven av Wahlström & Widstrand, 2020. Översättning: Marianne Mattsson.

Recension: Rotvälta av Tove Alsterdal

Olofs liv förändrades i grunden den där dagen när han erkände sig skyldig till mord. Nu, många år senare, återvänder han till sina hemtrakter i Ådalens skogar och historien upprepar sig, men den här gången är offret hans egen far. Någon har bragt den gamle mannen om livet med en jaktkniv och Olof är den som påträffas kroppen.

Eira har återvänt till Kramfors av likartade skäl; det förflutna kallar på henne och mammans demenssjukdom gör att det är dags att se sitt ursprung i vitögat. Brodern är inte mycket att räkna med i den frågan, han spenderar sitt liv i en luddig alkoholdimma, i direkt motsats till Eira som arbetar som polis. Men under den välordnade ytan kämpar även hon för att hitta mål och mening, och kanske är det rentav samma demoner som jagar både henne och brodern, om än i olika skepnader.

Eira arbetar aktivt med mordutredningen där Olofs namn figurerar, i dubbel bemärkelse, för en viktig pusselbit tycks vara flickan som han anklagades för att ha mördat. Man påträffade aldrig kroppen och ju djupare polisen gräver desto tydligare blir det att bygdens oskrivna lagar verkar ha tagit makten från fru Justitia. Ryktesspridningen och de förhastade slutsatserna stämplar människor med vattenfast bläck, en märkning den utsatte aldrig kan två sitt namn rent ifrån.

Rotvälta utsågs till Årets bästa kriminalroman 2020 och boken är ett mångbottnat drama återberättat med eftertanke och finess. Historien grenar sig likt ett rotsystem och söker sig djupt ner i Höga kustens mylla. Berättelsen är jordnära och organiskt såtillvida att det är det mänskliga som utgör grunden, snarare än en överdramatiserad intrig. Att det är ett gediget romambygge inom spänningsgenren råder det dock ingen tvekan om, Tove Alsterdal lämnar inget åt slumpen på det området, men hon lyckas också fullt ut med att få ett konstruerat händelseförlopp att kännas realistiskt. För den som uppskattar spänning med djup av den där typen som är så mycket mer än  en renodlad deckare är Rotvälta ett måste.

Rotvälta av Tove Alsterdal är utgiven av Lind & Co, 2020.