Recension: Rotvälta av Tove Alsterdal

Olofs liv förändrades i grunden den där dagen när han erkände sig skyldig till mord. Nu, många år senare, återvänder han till sina hemtrakter i Ådalens skogar och historien upprepar sig, men den här gången är offret hans egen far. Någon har bragt den gamle mannen om livet med en jaktkniv och Olof är den som påträffas kroppen.

Eira har återvänt till Kramfors av likartade skäl; det förflutna kallar på henne och mammans demenssjukdom gör att det är dags att se sitt ursprung i vitögat. Brodern är inte mycket att räkna med i den frågan, han spenderar sitt liv i en luddig alkoholdimma, i direkt motsats till Eira som arbetar som polis. Men under den välordnade ytan kämpar även hon för att hitta mål och mening, och kanske är det rentav samma demoner som jagar både henne och brodern, om än i olika skepnader.

Eira arbetar aktivt med mordutredningen där Olofs namn figurerar, i dubbel bemärkelse, för en viktig pusselbit tycks vara flickan som han anklagades för att ha mördat. Man påträffade aldrig kroppen och ju djupare polisen gräver desto tydligare blir det att bygdens oskrivna lagar verkar ha tagit makten från fru Justitia. Ryktesspridningen och de förhastade slutsatserna stämplar människor med vattenfast bläck, en märkning den utsatte aldrig kan två sitt namn rent ifrån.

Rotvälta utsågs till Årets bästa kriminalroman 2020 och boken är ett mångbottnat drama återberättat med eftertanke och finess. Historien grenar sig likt ett rotsystem och söker sig djupt ner i Höga kustens mylla. Berättelsen är jordnära och organiskt såtillvida att det är det mänskliga som utgör grunden, snarare än en överdramatiserad intrig. Att det är ett gediget romambygge inom spänningsgenren råder det dock ingen tvekan om, Tove Alsterdal lämnar inget åt slumpen på det området, men hon lyckas också fullt ut med att få ett konstruerat händelseförlopp att kännas realistiskt. För den som uppskattar spänning med djup av den där typen som är så mycket mer än  en renodlad deckare är Rotvälta ett måste.

Rotvälta av Tove Alsterdal är utgiven av Lind & Co, 2020.

Recension: Mordkonsulten av Elly Griffiths

När nittioåriga Peggy vandrar vidare är det till en början ingen som anar oråd, men när det visar sig att hon agerat ”mordkonsult” och även mottagit hotelsebrev blir läget ett annat. Harbinder Kaur engagerar sig i fallet och får hjälp av Natalka som arbetat som hemhjälp hos den äldre damen.

Vad är då en mordkonsult, kan man fråga sig? Peggy visar sig ha varit en fena på mordmetoder, trots sin beskedliga uppenbarelse, och hon har hjälpt ett flertal framstående deckarförfattare att komma på nya, uppseendeväckande sätt att ta bokkaraktärerna av daga. Peggy var även mycket allmänbildad och beläst trots att hon spenderat merparten av sitt liv hemma i Storbritannien, men kanske mötte hon eventuellt någon spion under den där resan till Ryssland som hon gjorde på ålderns höst. Spåren leder i flera olika riktningar, men ett är säkert: Peggys liv var innehållsrikt och fick ett onaturligt slut.

Med den litterära kopplingen viker Mordkonsulten in på samma väg som Främlingen, som är den tidigare boken i serien. Den brittiska kriminalromanen och hela den förlagsvärld som står bakom fenomenet blir central för handlingen, och att ond, bråd död följer i deckarförfattarnas fotspår blir symboliskt. Elly Griffiths bygger sin deckare i flera lager och hennes sätt att skapa en intrig med avstamp i själva intrigbygget imponerar. Med intressanta karaktärer, en dos charmerande underhållning och en spännande detektivgåta blir Mordkonsulten som en miss Marple-deckare för 2020-talet. Komplettera med te och scones och upplevelsen av brittiskt mysrys är komplett.

Utgiven av Modernista, 2020. I översättning av Ylva Spångberg.

Mellan djävulen och havet av Maria Adolfsson

9789146235132_200x_mellan-djavulen-och-havet

Karen Eiken Hornby och de andra karaktärerna från Doggerland är tillbaka i ett nytt drama där handlingen kretsar kring våld och övergrepp mot kvinnor. En världsartist med rötter på öarna har återvänt för att spela in nytt material inför sin planerade comeback. Men under vistelsen på öarna försvinner hon plötsligt och Karen får i uppdrag att hitta henne utan att nyheten om att hon saknas når pressen. Utredningen hamnar dock i skymundan när de får korn på en man som förefaller ha begått flera brutala våldtäkter. Karen och hennes kollegor är ganska övertygade om att de har hittat den skyldige, men att bevisa att de har rätt är en långt mer komplicerad historia.

I den tredje deckaren från Doggerland består handlingen av flera olika parallella delar, det är dels skildringen av Karen Eiken Hornbys privata problem, men också vad som inledningsvis förefaller vara två separata brottsutredningar. Det finns en svårighet i att göra så, resultatet hade lätt kunnat bli spretigt, men Maria Adolfsson klarar utmaningen galant. Trådarna flätas samman och Mellan djävulen och havet blir en mångbottnad deckare som ur flera infallsvinklar skildrar kvinnors utsatthet.

Precis som i de tidigare böckerna, Felsteg och Stormvarning, lyckas miljöbeskrivningarna få det fiktiva Doggerland att framstå som både levande och tydligt. Jag fortsätter att imponeras över författarens förmåga att bygga en helt egen värld med inspiration från såväl Skandinavien som de brittiska öarna, men även persongalleriet fängslar. Karen Eiken Hornby är inte bara en karaktär. Hon blir snarare så nära en riktigt människa det går att komma i en fiktiv roman. Det i kombination med en väl genomtänkt intrig och ett allmänt gott skrivhantverk gör att Doggerlandserien fortsätter att utkristallisera sig som en av mina personliga favoriter.

Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2020.

Finns hos: BokusAdlibrisOmnible

Betyg 5 av 5