Den unge konstnären Edward Radcliffe förvärvar på 1860-talet det brittiska godset Birchwood Manor och gör det till en fristad för sig själv och det bohemiska konstnärssällskap som han är en del av. Den första sommaren blir magisk, men slutar dock i tragedi när en ung kvinna mördas och familjens Radcliffes ovärderliga familjejuvel försvinner. Kate Mortons berättelse utspelar sig under århundradet därefter och fram till idag. Bit för bit lägger hon genom olika karaktärers berättarperspektiv ett pussel som gör att gåtan kring vad som hände den sommaren till sist blir löst. I centrum står kvinnan som Edward Radcliffe hittade på Londons gator och kom att göra till sin musa, klockmakarens dotter Lily Millington, en ung kvinna som försvann spårlöst tillsammans med den legendariska diamanten.
Den berättarteknik Kate Morton har valt är avancerad. Hon väljer att sätta själva huset Birchwood Manor i centrum och skildra berättelsen om klockmakarens dotter utifrån dess historia. Vi får följa en ganska stor grupp människor som alla har en koppling till Birchwood Manor och berättelsen gör nedslag i olika historiska tidsepoker, bland annat när huset har förvandlats till en viktoriansk flickskola av Edwards yngre syster Lucy samt när det under andra världskriget fungerar som hem åt evakuerade Londonbor. Tidsperspektivet skiftar och det hoppas en hel del fram och tillbaka mellan de olika karaktärerna, men en återkommande gestalt i flertalet av dem är en sedan länge död kvinna, den enda som med säkerhet vet vad som hände under den ödesdigra sommaren på 1860-talet.
Kate Morton bjuder som i alla sina romaner på en gedigen historia och hennes skildringar av den brittiska landsbygden och det pampiga huset är intagande. Intrigen visar sig vara raffinerad och upplösningen är svår att förutse. Tyvärr blir dock handlingen en aning svår att överblicka som en följd av alla växlingar i tid och perspektiv och berättelsen hade förmodligen mått bra av att kortas ned en aning. Det finns mycket som är njutbart med att läsa Klockmakarens dotter, men den griper aldrig tag och fängslar på det sätt som Kate Morton har skämt bort oss med i sina tidigare romaner. Trots att Morton inte är i toppform skriver hon imponerande stabilt och det finns något vilsamt i att hon låter sin berättelse växa fram långsamt och undviker att forcera handlingen. Boken är också värd ett plus för sitt tilltalande omslag.
Utgiven av: Bokförlaget Forum/Ester Bonnier, 2019. I översättning av: Ann Björkhem.
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
Har också fastnat för omslaget, och sedan för berättelsen. Känns ju ändå som något värt att läsa, även om den kanske är lite rörig? 🤔
Den är helt klart värd att läsa, men inte riktigt så fantastisk som Mortons tidigare böcker 🙂
Hon är en okänd författare för mig. Klocka karens dotter är den enda jag sett/hört talas om. Vilken utan hennes böcker rekommenderar du mest? 🙂
Den glömda trädgården är min favorit av Kate Morton
Låter spännande! Tack för tipset 👍🏼