I den femte boken om Leona Lindberg hamnar hon själv i blickfånget då hennes pappa försvinner under mystiska omständigheter. Den personliga kopplingen gör att hon omöjligen kan vara med och utreda fallet och hon får ett annat ärende med en misshandlad taxichaufför som hon förväntas lägga sin tid på. Leonas egen agenda ser förstås helt annorlunda ut. Hon bedriver istället privata efterforskningar, engagerar sig i två tonårsflickor som hamnat snett på Darknet och försöker förhindra att liken hon har i den egna garderoben ska ramla ut och bli upptäckta. Samtidigt är det något som inte stämmer, för de mystiska minnesluckor som har drabbat henne under en tid blir allt mer frekventa och Leona vet stundtals inte vad hon har gjort.
Den svenska kriminallitteraturens främsta antihjältinna är tillbaka och det med besked. Visst är det en aning overkligt att en person med Leonas trasiga moraliska kompass företräder svensk lag och rätt, men samtidigt förankrar Jenny Rogneby konceptet genom att hänvisa till de vaga psykiska diagnoser Leona verkar ha – men inte vill kännas vid. I och med det greppet blir hennes gränslöshet mer trovärdig och även den hänsynslösa drivkraften får sin förklaring. Leona Lindberg har även fått en något mjukare framtoning i och med att hennes egna trauman åskådliggörs, och den karaktärsutvecklingen gynnar i mitt tycke bokserien i sin helhet.
Jenny Rogneby fortsätter också visa att hon har sinne för att fånga samtiden och dess mest obehagliga fenomen. Berättelsen rör sig från toppen till botten av samhället med en omväg via nätets mörka baksida. Darknet hamnar i fokus och Leonas roll i det pågående dramat är som alltid den springande punkten. Läsarna vet aldrig var vi har henne, och det är just den oförutsägbarheten som gör att jag än en gång är fast redan från första sidan.
Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2020.
Betyg 4+ av 5
Johannas Deckarhörna 