Författarintervju: Ann Rosman

Foto: Emelie Asplund. Från Albert Bonniers förlag.

Marstrands egen deckardrottning Ann Rosman är i vår aktuell med nya boken Vågspel. I samband med det fick jag den stora äran att ställa några frågor om livet som författare, relationen till havet och hur berättelserna blir till.

---

Hej Ann Rosman, i dagarna är du aktuell med din sjätte bok om Karin Adler, Vågspel. Hur känns det? Är det fortfarande samma känsla att få den nya boken i sin hand som det var när du debuterade med Fyrmästarens dotter?

– Ja, känslan att få sin bok i handen förblir densamma. Alla vägval och beslut man gjort och här är nu resultatet av två års arbete. Bästa känslan!

 

Berätta lite om vad den nya boken handlar om. Vad blir Karin Adler inblandad i för typ av fall den här gången?

-På morgonmötet får Karin Adler och kollegorna veta att en svensk segelbåt har hittats drivande övergiven utanför Orkneyöarna i norra Skottland. Ägaren som nu saknas är hemmahörande i Marstrand och Orkneypolisen ber Göteborgspolisen om hjälp att bistå dem i utredningen. Egentligen har Karin tänkt berätta för sin chef Carsten att hon är gravid men när Karin får frågan om att åka till Orkney beslutar hon att vänta med att berätta. För om hon gör det får hon inte åka och vad kan egentligen hända …

-Så småningom visar det sig att det ligger ett vrak utanför Orkney, ett krigsfartyg som var på hemligt diplomatiskt uppdrag på väg från Orkney till Ryssland då det gick på en tysk mina och sjönk 5 juni 1916. Av de 700 ombordvarande klarade sig endast 12 personer i det 9-gradiga vattnets tidvattensströmmar. För Karins del växer sig banden i utredningen allt starkare mellan den försvunne seglaren, som även är gammal Nordsjöddykare och HMS Hampshire, fartyget på havets botten.

 

Bokserien utspelar sig på Västkusten i och omkring Marstrand. Det märks att både du och din huvudkaraktär har en stor kärlek till havet. Förklara för oss landkrabbor, vad är det som är så fantastiskt med havet?

Fotograf: Rolf Erneborn, Marstrand.

-Ja, det blir en bild! Havet betyder mycket för mig. Min första segelsommar var jag 4 månader gammal och jag har seglat varje sommar sedan dess. Både i Bohuslän och lite längre, bland annat till Orkney, Shetland och Irland. Karin Blixen har ett citat som jag älskar ”Botemedlet för allt är saltvatten – svett, tårar eller havet.” Havet ser alltid olika ut och det är något helande i att fästa blicken på en fri horisont, se solen gå ner och göra hela havet till en gata av guld. När jag kör fast i skrivandet försöker jag oavsett årstid (om jag har ro att släppa datorn) att gå en promenad och avsluta med ett dopp. Det händer något då, en omstart av hela systemet. Särskilt vintertid känner man det, reaktionen i kroppen efter det kalla vattnet. Då går jag tillbaka hem och försöker fortsätta skriva och tänker att det borde gå lättare med saltvatten på kroppen.

 

Förutom att ni båda älskar havet, hur mycket av dig själv återspeglas i din huvudkaraktär? Är ni lika du och Karin Adler? Och vi läsare vill såklart lära känna dig bättre, så berätta gärna lite om vad du gör när du inte skriver böcker.

-Karin har fått låna mina bättre egenskaper, hon har längre stubin än vad jag har. Och så bor hon på sin segelbåt Andante, det hade jag också kunnat tänka mig att göra. På en båt får man inte plats med så många saker, där kommer man närmare naturen och närmare sig själv. Karin känner att hon är som allra mest ”sig själv” ombord på båten utan en massa annat som stör. Där håller jag med henne. Ibland upplever jag att vi har så mycket onödiga prylar som vi borde göra oss av med för att kunna fokusera på det som är viktigt. Oj, det lät nog lite präktigt.

-När jag inte skriver tar jag gärna en tur med båten men det blir ofta till ställen där jag vet att sjörövarna gömde gods eller för att undersöka något jag läst om. Min hobby att utforska och mitt skrivande går lite hand i hand.

 

Marstrand är en plats med lång historia, och ofta utspelar sig en del av handlingen i dina böcker i äldre tider. Hur hittar du inspiration till de här historiska delarna av berättelsen, och hur ser ditt researcharbete ut? Hur hittar man den rätta känslan för att skriva en scen som utspelar sig i ett annat århundrade?

-Marstrand är en liten plats och mycket av den gamla bebyggelsen finns kvar. Historien är levande och nära här och det är lätt att sugas med – in i det förgångna. Jag vill gärna hitta huset eller den plats där saker och ting på riktigt utspelat sig och jag försöker hålla mig så nära sanningen som möjligt när det gäller den gamla historien. Deckargåtan i nutid kan vara helt fiktiv men historiken är så fantastisk i sig att jag gör mitt bästa för att hitta fakta. När man suttit i Rådhuset som är byggt på 1640-talet och lyssnat på ett föredrag på Hembygdsföreningen eller letat i arkivet efter något gammalt foto och kommer gående på Långgatan en sen kväll och en av gatlyktorna gått sönder kan man ana hur  gestalter rör sig i mörkret, försvinner in i någon av gränderna. Och trots att människor har sina namn ristade i sten på kyrkogården på Koön undrar jag om de verkligen lämnat Marstrandsön.

-När jag skrev om Metta Fock, enda kvinnliga fången på Carlstens fästning som var misstänkt för giftmord på sin man och två av familjens fyra barn satt jag i hennes cell i rum nummer 9 i Kommendantshuset. Jag bad till och med kommendant Eiwe Svanberg att låsa dörren och lyssnade på rasslet av nycklarna och hur hans steg försvann bort i korridoren. Bara för att försöka förstå hur hon måste ha haft det. För att se hur mycket ljus det föll in genom fönstret och för att fånga känslan. Kanske kan det finnas minnen lagrade i väggarna och lägger man örat nära murarna på Carlstens fästning kan man höra dem viska.

Boken Mercurium som handlar om Metta Fock.

 

Vågspel utspelar sig delvis på Orkneyöarna. Hur var det att ”lämna” Sverige och Marstrand för att beskriva en helt ny miljö? Har du själv seglat till Orkneyöarna?

-Ja, jag har seglat till Orkneyöarna och vattnen däromkring flera gånger. Det är otroligt vackert men krävande segling med tidvatten som gör att man hela tiden måste kolla strömmarna, ibland timma för timma för att ge sig av vid bästa tidpunkt. Inte som här hemma när man kan lägga loss när man känner för det. Min tanke var egentligen att skriva en bok om Svenska Ostindiska Kompaniet, jag hade letat reda på en ansenlig mängd böcker, gått på en utställning på Göteborgs Stadsmuseum, till och med köpt porslin som bärgats från skeppet Götheborg eftersom jag tycker att det händer något när man vidrör gamla föremål, det är ju en direktkoppling till det förgångna. Men så kom det en man och pratade med mig. En gammal Nordsjödykare som berättade om en expedition han gjort till Orkney 1977 för att bärga lasten från ett skepp som sjönk 1916. Jag kan inte skriva om Orkney tänkt jag, jag minns inte hur det ser ut där. Men han var ihärdig och till slut var jag så nyfiken på hans historia att jag begav mig tillbaka till Orkney och gick i fotspåren efter dykexpeditionen 1977. Efter det fanns ingen återvändo. För vad gör man när berättelsen tar en någon annanstans? Det är ju bara att hänga på.

 

Efter att ha skrivit sex deckare, känner du att det är din genre och att det är i det formatet du vill fortsätta skriva, eller finns det någon liten dröm om att skriva något annat –  t ex en renodlad historisk roman?

-Jag har snöat in lite på att vi alla har band bakåt, att vi sitter i en gemensam väv som ibland kanske påverkar oss mer än vi tror. Muahaha. Och jag älskar ju att använda mig av historia, det finns så mycket fantastisk och spännande historik. Med risk att låta tråkig kan man lära sig ett och annat som man inte visste. Olika historier berättas på olika sätt och jag har suttit med allt från ett gammal rättsfall från början av 1800-talet till historier om Marstrands siste sjörövare som ”di gamle” berättat om. Men vem vet, det är inte omöjligt att det skulle kunna bli en renodlad historisk roman, eller kanske något för yngre läsare. Det är ingen brist på stoff i alla fall.

 

Vad är det allra bästa med att vara författare? Vilken del i processen med att skapa en bok gillar du allra mest?

-Friheten att oftast kunna styra sin egen tid är värdefull. Men det gäller också att vara disciplinerad, det är ju ingen annan som sätter sig och skriver kapitel 4 åt mig och det är farligt lätt att slarva bort en dag eller två på ingenting. Och annars är nog charmen att det är så många olika varierande delar i arbetet. Jag älskar magkänslan som säger ”där! Där har du din historia!”, älskar att leta efter fakta i böcker eller dokument skrivna med snirklig handstil i gamla arkiv och prata med Marstrands Hembygdsförening och andra kunniga personer. Det är också lätt att gå vilse där, att man hittar en massa intressanta saker som man inte vet hur eller om man ska använda. Och ibland vet jag inte ens vad jag letar efter det förrän jag hittar det. Ofta någon liten detalj som får mig att gå igång. Att börja få ett hum om vart berättelsen är på väg är också skönt, då vet man åt vilket håll man ska jobba och sedan när man äntligen ska skicka in första utkastet till förlaget. Känslan när man trycker på send och undrar vad de kommer säga. Väntan. Efter det – responsen. Och slutligen att stå men boken i handen, åh, det är fint. Men bäst är nog ändå mötet med läsarna. Jag har världens trevligaste, mest engagerade och ofta pålästa läsare. Inte sällan kommer de och berättar saker som i sin tur får mig att fundera på om just det skulle kunna vara början på eller del av en ny historia …

 

Slutligen, sommaren är snart här. Vad är ditt bästa lästips för lata dagar på en klipphäll eller i hängmattan?

-Peter May har skrivit fina böcker som utspelar sig på Yttre Hebriderna. Och trevlige Jørn Lier Horst som håller till i Norge har också böcker som jag varmt rekommenderar.