I Hennes nya namn återvänder vi till 1960-talets Neapel och handlingen tar vid där Min fantastiska väninna slutade. Elena Greco fortsätter sin resa inom de italienska läroverken medan Lila nu är en gift kvinna. De är bästa vänner, men deras helt olika liv och förutsättningar gör dem också till rivaler.
Lilas äktenskap med Stefano Carracci visar sig snart vara ett tilltag som slår helt fel ut. Drömmen om att som kompensation för den utbildning hon aldrig kommer att få istället bli hustru åt en charkuterihandlare går i kras, Lila blir olycklig och gör med sin obstinata natur vad hon kan för att trotsa Stefano. Liksom i barndomen är Lila den som strålar starkast. Elena däremot kämpar på med sina studier och önskar att någon, främst hennes stora kärlek Nino, ska se henne. Men hon drunknar i sin alldaglighet, och Nino inleder istället en romans med Lila. Ett hårt slag för relationen och tilliten.
Det som driver handlingen framåt i Elena Ferrantes romansvit om vänskapen mellan dessa två unga kvinnor är intrigerna, motsättningarna och olikheterna, men också det starka band som vänskap faktiskt kan innebära. Elena Greco är den som har de bästa förutsättningarna, men ändå känner hon sig ställd i skuggan av den impulsiva och bländande Lila. Lila däremot verkar inte se på saken så, hon märker inte av hur hon sårar sin vän och ständigt sätter sig själv i det främsta rummet. Hon går sin egen väg genom livet, på gott och ont. Båda dras till den andra partens verklighet, för den finns alltid där, jämförelsen med någon annan.
Att läsa Neapelkvartetten är som att studera två kvinnors vänskapsrelation i mikroskop. Detta innebär stundom djupdykningar och vissa upprepningar som kan komma att göra att boken känns lite långdragen. Lilas nyckfullhet har en viss förutsägbarhet, liksom Elenas mer undfallande sida. Men det är också i detaljerna det sitter, det där som gör bokserien förtrollande. Det finns en intensitet i Ferrantes språk och sätt att skildra ungdomarna i 1960-talets Neapel som onekligen fängslar och förför. Författaren förmedlar längtan efter att få ta del av livet, att bli vuxen och att prägla sitt eget öde och sin bana på ett välavvägt sätt i den här delen av berättelsen, som ska skildra just ungdomsåren. Hon ger oss också tillträde till en kultur där hedern är viktig, liksom familjebanden och tillhörigheten. Nästa bok i serien är Den som stannar, den som går, och nu har Lila och Elena onekligen nått till en punkt där deras vägar inte längre flyter parallellt.
Utgiven av: Norstedts, 2016. I översättning av: Johanna Hedenberg.
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
Är otroligt sugen på att läsa Ferrantes böcker.
Hoppas du kommer att gilla dem 🙂
Jag har nu ”läst” (jag lyssnar på dem som ljudbok) första boken och är halvvägs in i tvåan. Jag håller med om att de är fängslande och jag längtar varje dag tills jag kan fortsätta lyssna. Jag förstår att de blivit så hyllade av kritikerna. MEN jag blir mer och mer avog till den ändå för jag tycker Lila är så himla osympatisk – hon blir liksom aldrig mänsklig på nåt sätt. Jag fattar att det är en del av upplägget, att det inte finns några svartvita karaktärer och att det visar att relationer är komplicerade. Men nu börjar jag faktiskt tycka det är ointressant om Lila ska vara så här jobbig genom hela serien. Är det nån annan som tycker så?
Instämmer i att hon är både jobbig och osympatisk, men tycker samtidigt det är ett intressant inslag i berättelsen. Håller också med om att de kanske höjts lite väl mycket till skyarna, även om jag tycker de är bra.
Jo jag instämmer i att det är intressant med komplicerade karaktärer, men nu börjar jag bli grundligt trött på den där Lila. Nu har jag hunnit en bra bit till in i 2an och jag tycker att Lila hade varit med intressant om hon haft nån mer mänskligare sida också – nu är hon så komplicerad så hon blir ointressant just därför eftersom hon aldrig visar upp nåt annat. Jag kan iofs tänka att hon är nån sorts bild av hur instängd och trängd en kvinna var i den tidens Italien (och för all del även här). Jag kommer nog att snabbläsa/snabbspola de kommande böckerna för såklart vill jag veta hur det går. Synd för jag tyckte verkligen böckerna var lovande från början. Nej – jag kan inte sälla mig till hyllningskören – om det inte kommer svängar i de kommande som jag inte har förutsett- Jag ändrar mig gärna! 🙂