I dagarna är Christoffer Carlsson aktuell med sin femte bok, Mästare, väktare, lögnare, vän. Det är den tredje boken i serien om kriminalpolisen Leo Junker. Christoffer kommer ursprungligen från Halmstad och i den nya boken förläggs delar av handlingen till den fiktiva halländska orten Bruket. Förutom att ha hunnit skriva fem böcker och ha blivit en etablerad deckarförfattare är Christoffer Carlsson också kriminolog och undervisar vid Stockholms universitet. Ingen dålig meritlista för en kille som inte ens har hunnit fylla 30 år.

Foto Ulrica Zwenger

Foto: Ulrica Zwenger – Från Piratförlaget

Hallå där, Christoffer Carlsson! Hur väcktes egentligen ditt intresse för brott och kriminologi?

Hej! Jag vet inte riktigt, om jag ska vara helt ärlig. Jag har alltid känt en dragning till fenomen som kärlek, vänskap, girighet, beroenden, svek, skuld … allt det där som gör livet intressant, eller vad man ska säga, haha. Eller snarare alla de där sociala faktorerna som gör oss till människor, på något sätt, och när de dras till sin spets är brott ibland resultatet. Det vill säga, brottslighet uppstår till följd av grundläggande dynamik människor emellan och det är intressant. En riktigt bra kriminalroman handlar egentligen om något helt annat än brottslighet. Jag tror att det är därför jag dras till det, den som förstår brottsligheten (de som begår brott, de som utsätts, de aktörer som har till uppgift att bekämpa brottsligheten eller hålla dömda brottslingar inspärrade) börjar också förstå sig på världen lite bättre.

Hur påverkar det dit skrivande att du är expert på brott i grunden? Väcker det prestationsångest och förväntningar på att kunna skriva den perfekta kriminalromanen i större utsträckning än för författare i allmänhet?

Jag vet inte hur det är för författare i allmänhet men för min del leder min yrkesroll som kriminolog inte till några problem i min yrkesroll som författare, åtminstone inte av det slag du syftar på. Snarare är det en enorm tillgång, på många vis. Dels begriper jag mig någorlunda väl på polisarbete och dels får man som kriminolog en grundläggande insikt i hur människor funkar och hur brottslighet egentligen är. Jag menar, det finns en tendens att skildra brottslighet på ett spektakulärt vis och romantisera både brottet och brottslingen, i kriminalromanen. Visserligen mindre i Sverige än utomlands, men ändå. Kanske är det något man kan göra när man framförallt har erfarenhet av brott på avstånd, jag vet inte. För mig är brottslighet något högst verkligt. Det är ofta skitigt, kladdigt, sotigt svart och sorgligt och resultatet av impulshandlingar och människor i desperata situationer. Jag tror att det lyser igenom i mina böcker och det kommer ur min erfarenhet som kriminolog.

Och, alltså … Den som inte försöker skriva den perfekta kriminalromanen kanske bör göra något annat än att skriva böcker, haha (trots att den perfekta kriminalromanen inte finns). Att kämpa med sin brottsroman in i det sista hoppas jag att alla gör. Läsaren förtjänar inga halvmesyrer.

I dagarna utkommer din femte bok, och många har redan lärt känna huvudpersonen Leo Junker i Den osynlige mannen från Salem och Den fallande detektiven. Vad blir Junker inblandad i för typ av fall den här gången?

Historien börjar på en liten ort som heter Bruket där alla, inklusive polisen, hoppas på en fridfull midsommar. Dessvärre hoppas man ju ofta förgäves och så även den här gången. Mordet på en äldre man i Bruket sätter nya och gamla krafter i rörelse. Leo Junker anländer från Stockholm och varför han gör det är det ingen som riktigt begriper. Snart tvingas han, oväntat, konfronteras med sitt förflutna. Samtidigt, i en annan tid, är det 1984. Det är OS i Sarajevo, Boforsaffären och mordet på Catrine da Costa. Det är där brottsdramat börjar. Det är en bok om hemligheter och hur mycket skuldbörda en människa klarar av att bära.

I Mästare, väktare, lögnare, vän knyts många av seriens trådar samman. Den som har följt serien kanske har noterat att det vilar ett större mysterium i bakgrunden, ett mysterium som i stor utsträckning berör Charles Levin, Leos före detta chef, mentor och – enligt somliga – vän. Den här gången handlar det lika mycket om honom som om Leo.

Jag har läst att du har planerat att skriva fyra böcker om Leo Junker. Vad händer sen? Har du nya författarprojekt på gång? Finns det någon dröm om att skriva en helt annan typ av böcker än kriminalromaner?

Det är så svårt att prata om det man just håller på med, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att man inte har avstånd till det? Men ja, jag har redan gett mig i kast med nya historier. Jag gör alltid det, av någon anledning, kanske för att det enklaste man kan göra när man just har avslutat en bok är att fly in i en annan.

Nej, jag har ingen dröm om att skriva något annat än kriminalromaner, men å andra sidan försöker jag hela tiden utforska vad en kriminalroman kan vara och hur den kan berättas. Den osynlige mannen från Salem, exempelvis, är på sätt och vis lika mycket en uppväxtskildring som en brottsgåta, och det är inte så vanligt. I vanliga fall har ju ofta tillbakablickarna funktionen av ett alibi för brottsutredningen; det är den sistnämnda som står i centrum, tillbakablickarna finns enbart där för att begripliggöra bakgrunden för läsaren. I Den osynlige mannen från Salem väger båda delarna lika tungt. På liknande sätt gör Den fallande detektiven samma sak och i Mästare, väktare, lögnare, vän vävs en fiktiv väv kring en faktisk händelse 1984.

Det finns en oerhörd och till viss del ännu outforskad potential i kriminalromanen, i vilken sorts värld vi kan drömma fram tillsammans med läsaren. Det låter jävligt anspråksfullt men det är det inte, jag försöker bara testa gränserna för den genre jag är uppvuxen med och se vilka nya världar, eller vad man ska säga, som finns i kriminalromanen.

Många som drömmer om att skriva har svårt att hitta tiden. Hur gör man som student när man överhopas av studieläsning för att hitta tid för att läsa och skriva skönlitteratur? Hur ser din erfarenhet av det ut?

Åh, det där är en bra och svår fråga. Min egen erfarenhet är lite knepig, haha. Jag började skriva väldigt tidigt, jag var åtta eller nio år gammal, och i takt med att åren gick fortsatte jag skriva. När man regelbundet gör något under så lång tid så blir det till en underlig men naturlig del i ens vardag, lika självklar som att borsta tänderna eller duscha. Trots att mycket av vardagens tid till slut – när jag var tjugo eller så – åts upp av massor med annat, så försökte jag hela tiden ta mig själv tid till att skriva och läsa. Det var inte enkelt, direkt, och krävde att flera av livets trevligheter fick stryka på foten. Jag minns inte hur många gånger jag sa ”Nej, alltså, jag kan inte, jag måste skriva” när vänner och kurskamrater frågade om jag ville ta en öl eller fika, gå på konsert eller bio. Jag gjorde allt det där också, givetvis, men inte lika ofta som jag önskade. Men det är typ mitt enda tips – försök att göra skrivandet och läsandet till en så naturlig del av livet som möjligt. Och, om du orkar, gör något annat än att slöscrolla dig genom Instagram eller Twitter när du reser kollektivt.

Du är ännu relativt ung jämfört med de flesta av dina författarkollegor. Hur är det? Upplever du någon gång att de inte tycker att du är torr bakom öronen ännu så att säga eller är det ömsesidig respekt som gäller?

Jag får ofta höra att jag är ung, trots att jag ju faktiskt snart är trettio. Men nej, jag har aldrig upplevt att jag blivit behandlad negativt, på något vis, på grund av det. När jag debuterade 2010 var jag 23 och upplevde att alla som då var mer etablerade än jag snarare var entusiastiska och nyfikna, glada över att ha fått som en ny kollega. De första jag verkligen träffade som kollegor var Anders Roslund och Börge Hellström, sommaren 2009 under en signering i Halmstad. De var så oerhört välkomnande och varma, båda två, att jag blev helt chockad, haha.

Det är det fina med den svenska deckargenren, vi som verkar inom den har en jämförelsevis ganska kollegial och respektfull ton gentemot varandra som författare och individer. Det är åtminstone min uppfattning: att man sedan personligen tycker bättre om vissas böcker än andras är liksom något annat. Då handlar det ju om det tycke och den smak man har som läsare.

Slutligen, vad läser du själv för böcker på fritiden? Har du något riktigt hett deckartips att dela med dig av inför hösten?

Jag läser en del kriminalromaner, givetvis, men framförallt läser jag sådant som ligger utanför eller gränsar till genren. Just nu läser jag Jonas Hassen Khemiris senaste, Allt jag inte minns, och Jonathan Franzens Purity, två av höstens mest efterlängtade romaner, för min del.

Men oj, deckartips … Det finns ju så oerhört många. Jag säger Don Winslows The Cartel. Winslow är kanske mest känd för sin roman Savages – som blev film i regi av Oliver Stone för några år sedan. The Cartel är uppföljaren till The Power of the Dog, Winslows stora roman om narkotikakriget i Mexiko som kom för tio år sedan. Jag hade helt missat The Power of the Dog och läste den i slutet av sommaren, och det var en helt fantastisk kriminalroman. The Cartel är uppföljaren och den är, obegripligt nog, bättre. Boken inleds med en lista över alla de journalister som har dött i samband med knarkkriget de senaste tio åren – och det är en lång lista. Boken är episk, brutal och fruktansvärt bra. James Ellroy beskrev den som ”The War and Peace of dope-war books” och det är en passande beskrivning. Så läs den, om ni gillar att läsa på engelska. Om ni föredrar svenska: Katarina Wennstams Skymningsflickan.

Stort tack till Christoffer Carlsson för att du ville svara på mina frågor!


Här finns mina recensioner av Christoffer Carlssons tidigare böcker i serien:

Den osynlige mannen från SalemDen fallande detektivenMästare, väktare, lögnare, vän

9789175790053_200_den-osynlige-mannen-fran-salem_pocket 9789175790725_200_den-fallande-detektiven_pocket

9789164204769_200_mastare-vaktare-lognare-van

3 reaktioner till “Författarintervju: Christoffer Carlsson

  1. Spännande intervju! Jag tycker att CC har utvecklats enormt genom sitt författarskap. Men jag erkänner att även jag kallade honom ung när han var med i TV-programmet… 😳 Sen hade vi en liten minidiskussion på Twitter och jag läste mer av honom – det blev en omvärdering från min sida, helt enkelt.

    Den här boken är jag jättesugen på att läsa!

      1. Visst är det så! Det var i början av TV-serien som jag tyckte att han inte tillförde så mycket. Sen har jag i hans böcker noterat en i mina ögon positiv utveckling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.