En av årets mest internationellt uppmärksammade böcker är Den underjordiska järnvägen, belönad med Pulitzerpriset och nominerad till Man Booker-priset. Boken baseras delvis på verkliga händelser, men är skildrad genom den fiktiva karaktären Cora. Boken sätter fokus på det amerikanska slaveriets historia. Här speglas skillnaden mellan Nord- och Sydstaterna och de rasmotsättningar som ger återklang även i dagens amerikanska samhälle.
Cora är en ung, svart slavflicka som rymmer från plantagen hon lever på. Allt med ett löfte om ett bättre liv i norr. Men att rymma från sin ägare är ett riskfyllt företag då slavjägare ständigt är på jakt efter de belöningar som sätts för att återbörda den förlupna arbetskraften. Här finns en första vinkling som visar hur de svarta slavarna inte skattas högre än bortsprunget boskap.
För att ta sig till norr lyckas Cora få en plats på den underjordiska järnvägen, ett nätverk som transporterar människor i godsfinkor under jord. Nätverket som sådant har verklighetsbaserad grund, men inte i form av en faktisk järnväg. Männsikosmugglingen blir karaktäristisk för hela budskapet i Colson Whiteheads berättelse. Det är en instängd och farlig färd mot ett ovisst öde, en dröm om frihet som hägrar men som på många plan stannar vid just en vision. En dröm om ett bättre liv som för de flesta inte kommer att bli verklighet.
Boken skildrar ingående men i saklig ton de grymheter slavarna utsätts för, samt de värdegrunder som gör den vite mannen överlägsen. Det är en intressant och omskakande historisk roman. Samtidigt är det något med Colson Whiteheads korthuggna berättarstil som gör att jag aldrig blir så berörd som jag kanske hade förväntat mig. Cora förblir sval och jag kommer aldrig hennes tankar och känslor riktigt nära. Hon känns en aning avtrubbad inför situationen. Samtidigt får det mig att tänka att det kanske är ett utslag utav att Cora känner ingen annan verklighet. Hon kan inte ha den moderna läsarens perspektiv och syn på slaveri. Författaren svävar i gränslandet mellan fakta och fiktion på ett sätt som gör boken en aning svår, men läsvärd. Den bjuder på dramatik, många tänkvärda aspekter av människans blodiga historia och ett tidlöst ämne som gör avtryck även i dagens amerikanska samhälle.
Utgiven av: Albert Bonniers förlag, 2017. I översättning av: Niclas Nilsson.
Betyg 3+ av 5
Johannas Deckarhörna 
Den här vill jag läsa 🙂
Hoppas du kommer att gilla den!
Jag kämpade mig igen en bedrövlig uppläsning av den här boken, så därför är det intressant att även du som läste boken själv har svårt att komma texten och personerna riktigt nära. Kanske vill man att den här boken ska vara bättre än vad den är helt enkelt.
Ja, den är nog skriven på ett lite distanserat sätt i grunden. Jag hade höga förväntningar, kanske lite för stora. 😉
Jag är helt inne på samma linje som du. Jag blev väldigt berörd av ämnet i sig, men inte av författarens sätt att skildra det. I början av året läste jag en ung amerikanskas debutbok, Vända hem av Yaa Gyasi. Samma tema som i Den underjordiska järnvägen, men så mycket bättre på alla sätt. Den skulle jag vilja sätta i händerna på varenda en.
Tack för tips, den har jag inte läst. Du kanske skulle gilla Zarités frihet av Isabel Allende, utspelar sig i Karibien och är kanske lite romantiserad. Men slavarnas bistra verklighet finns som en mörk underton. Några år sen jag läste den så någon recension finns tyvärr ej. ☺️
Jag kollade upp boken, och den kan absolut vara något för mig, så tack för tips 🙂