I den 16:e boken om Maria Wern och hennes kollegor vid Visbyspolisen ställs frågan om hur den personliga integriteten ska kunna skyddas i dagens samhälle, där material kan publiceras av vem som helst på nätet och sociala medier, på sin spets.
Hugo går första året i gymnasiet och då han hotas med att en filmsekvens föreställande honom själv i en intim situation ska publiceras på nätet känns det som att han helst av allt vill dö. En kvinna tror sig se honom fall över bord från Gotlandsfärjan, och snart blir det ett fall för polisen att utreda om han är död eller inte. Samtidigt inträffar också en rad brutala överfall runt om på Gotland, samtliga riktade mot pensionärer. Några får en dödlig utgång, bland annat överfallet på en man som tidigare arbetat som skolfotograf. Frågan är om det finns ett samband, då vittnesmål tyder på att de som begått överfallen kan vara personer i Hugos närhet. Men har de i så fall begått brotten frivilligt, eller är de också hotade av en gärningsman som vill att den offentliga skammen ska bli det ultimata straffet?
Anna Jansson har återigen skrivit en deckare som belyser vår samtid och det samhälle vi lever i. Med sin vanliga känsla för det mänskliga och alla våra svagheter och akilleshälar bygger hon en mycket realistisk och otäck historia. Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att stoppa det vi inte vill ska bli synligt för våra vänner och bekanta på nätet? Med äkta fall där tonårsflickor begått självmord hellre än att bli till verkligt eller inbillat åtlöje känns boken mycket verklighetstrogen.
Just de mänskliga porträtten av bokens karaktärer är en av Anna Janssons främsta styrkor. Hennes skildringar av hur Hugo mobbas av sina kamrater, förälskar sig i en flicka i sin klass och sedan nästan förgås av skamkänslor över den situation han hamnat i är mycket starka och igenkänningsfaktorn kan nog vara stor hos många vad det gäller den brutala värld skolan kan utgöra.
I denna bok tillåts Maria Werns chef Tomas Hartman ta större plats. Att låta fokus växla mellan huvudpersonerna bland Anna Janssons Gotlandspoliser tycker jag är ett smart drag som gör att serien klarar att hålla sig vid liv, trots att många böcker är skrivna. Men det känns lite snöpligt att vi inte får fortsätta följa Hartman även efter avstängningen.
Något som jag är mindre positivt inställd till är sammanträffanden som är för bra för att vara sanna. Många personer visar sig vara inblandade i de händelser som ägt rum, och hur alla dessa knyts samman tycker jag blir lite för osannolikt på vissa punkter. Varför måste alla känna alla och ha en gemensam nämnare? Kan slumpen verkligen inte göra att det finns oskyldiga inblandade eller villospår som inte leder till en och samma gärningsman? Det är vad jag skulle önska att Anna Jansson funderar över till nästa bok om Maria Wern som jag från och med nu börjar vänta på.
Köp boken hos Bokus eller Adlibris
Stort tack till Norstedts för recensionsexemplaret!
Betyg 4 av 5
Jag hade också velat veta mer om Hartman. Varför mådde han som han mådde? Var det stress?
Ja, det blev lite snöpligt där.
Jag är ju inte så glad i dessa, men har inte kommit längre än till sjätte delen. Kanske blir de bättre 🙂
Det finns toppar och dalar som i alla serier 🙂