I början av mars gav jag mig i kast med att läsa en av mina engelskspråkiga favoritförfattare. Utsedd till årets bästa deckare av Deckarakademien, ett gammalt engelskt gods med dolt förflutet och dessutom författad av mannen bakom kommissarie Banks. Anglofilen i mig hade högt ställda förväntningar.
Boken handlar om en man som flyttar hem till Storbritannien efter det att hans fru har gått bort i cancer. Han har spenderat en stor del av sitt vuxna liv i Hollywood med att komponera filmmusik. De musikaliska hänvisningarna känns igen från böckerna om Banks, han är svag för jazz, och huvudpersonen Chris Lowndes i denna fristående bok är svag för filmmusik, särskilt från 60- och 70- talen.
Att komponera har varit en inkomstbringande bransch och nu bestämmer sig Chris Lowndes för att köpa sig ett lite lagom stort gods. Valet faller på Kilnsgate House som stått tomt periodvis och i övrigt bara varit uthyrt sedan början av femtiotalet. Varför ingen köpt det är inget han direkt reflekterar över. Men när han väl är inflyttad börjar han fundera. Han känner inte många i trakten och all ensam tid ger utrymme för fantasin att sväva iväg. Ett naturligt sätt att skapa kontakter med de lokala invånarna och grannarna är att ha huset som samtalsämne. Bit för bit växer en tragisk historia fram.
Grace Fox hette den senaste frun i huset. Det konstiga är att trots att hon egentligen bara figurerar som en skugga i utkanten av historien är det henne jag i efterhand tänker på som bokens verkliga huvudperson. Hon hängdes nämligen för att ha mördat sin make. Han var läkare, själv var hon sjuksköterska under andra världskriget och antogs ha haft kompetens att hjälpa maken då han fick en hjärtattack när de satt insnöade och ingen hjälp fanns att få. Hon hävdar att hon gjorde allt hon kunde, men döms för att ha gett honom en felaktig medicinering och därmed avsiktligt mördat honom.
Chris Lowndes blir som uppslukad av att ta reda på om hon verkligen var skyldig eller ej. Han pratar med en rad människor som kände henne, och allt eftersom nystas historien upp. Den slutgiltiga pusselbiten är när hennes dagbok återfinns.
Vad hände då med mina högt ställda förväntningar? Jag kan tyvärr inte säga att de infriades. Banks skriver alltid med hög kvalitet, men historien lyfte inte riktigt. Ingenting händer i den moderna tiden förutom att huvudpersonen letar, funderar och pratar med folk. Och funderar lite till. Jag hade kanske önskat mig lite mera dramatik. Kanske någon lite oväntad vändning, men det kommer inte någon. Det mesta är ganska förutsägbart fram till slutet. Men det är ändå en läsvärd historia på sitt eget sätt. Den framställs i ett makligt tempo, men alla böcker kan inte ha ett tempo som ger hjärtklappning. Men jag saknade nog ändå kommissarie Banks.
Betyg: Stark 3: a av 5
Johannas Deckarhörna 