Etikett: En smakebit på søndag

Varje vecka delar en rad bokbloggar med sig av smakbitar ur sina pågående böcker på bloggen Flukten fra virkeligheten. Mitt bidrag idag är hämtat ur den bok jag tänker plocka upp härnäst, För in de döda av Hilary Mantel. Originaltiteln är Bring up the Bodies och det är andra delen i trilogin om Thomas Cromwell som inleddes med Wolf Hall. Hilary Mantel har lyckats med bedriften att vinna Man Booker Prize för båda dessa böcker! Smakbiten kommer direkt ur första kapitlet, sidan 14.

Wiltshire, september 1535 

Hans barn faller från skyn. Han betraktar från hästryggen medan  tunnland av England sträcker ut sig bakom honom; de dyker,  gyllenvingade, var och en med blodspäckad blick. Grace Cromwell kretsar i luften. Hon är tyst när hon slår sitt byte, tyst när hon glider mot hans hand. Men ljuden hon sedan gör, fjädrarnas prasslande, vingpennornas bläddrande knarr och suckar, det lilla kluckandet från hennes hals, de är igenkännandets läten, intima, dotterliga, närmast ogillande. Hennes bröst är randat av levrat blod, kött klibbar vid hennes klor. Senare skall Henrik säga: »Dina flickor flög väl idag.«

Höken Anne Cromwell studsar på Rafe Sadlers handske där han rider bredvid kungen i ledigt samspråk. De är trötta; solen sjunker och de rider tillbaka till Wolf Hall med slaka tyglar på hästarnas mankar. Imorgon skall hans hustru och hans två systrar jaga. Dessa döda kvinnor, vars ben sedan länge sjunkit i Londons lera, har nu skiftat hamn. Viktlösa svävar de på luftens översta strömmar. De ömkar ingen. De ansvarar för ingen. Deras liv är enkla. När de spejar nedåt ser de intet utom sitt byte och jägarnas lånta plymer: de ser ett fladdrande, flämtande universum, ett universum fyllt av deras kvällsvard.

 

Söndag innebär att Mari arrangerar En smakebit på söndag. Klicka på bilden ovan för att ta del av fler boktips!

Min smakbit kommer denna vecka ur Huset Longbourn av Jo Baker. Stycket är hämtat från sidan 34 i e-boksversionen:

Några timmar tidigare hade James Smith på order av mr Bennet inställt sig i köket för att bli inspekterad av hushållerskan. Mrs Hill mönstrade honom med en lång blick. Han var smal. Rentav mager. Kraniet kunde skönjas genom huden kring ögonhålorna, och såväl käkbenets kant som dess fäste vid öronen syntes. Lortig var han också, svart under naglarna, flottig i håret och gråaktig om både hud och kläder. Och kläderna såg ut att ha stulits från flera olika tvättstreck. Han hade skägg. Spretigt och ovårdat, men ett skägg var det. Han hade varit på luffen ett tag.
”Vad ska jag börja med, frun?”
Hon lyfte av kitteln från spisen och nickade mot grovköket.
”Först ska vi få fason på dig.”
Hon slog hett vatten i diskhon och blandade med kallvatten ur kranen, räckte honom en tvålbit, en linnehandduk och en kam och hämtade så mr Hills rakkniv och striglade den. Med hans naglar i åtanke lade hon sin sax på bänken.
Inne i köket skurade hon av bordet med salt och ställde fram bröd, smör och ost medan hon lyssnade till plaskandet och stånkandet från grovköket. När han kavlade upp skjortärmarna vid diskhon hade hon sett att hans armar liknade trossar, idel muskler och ben. Ja, det var svåra tider för den som saknade anställning.

 

Boken utspelar sig i Jane Austens miljöer, närmare bestämt är det familjen Bennet i Stolthet och fördom som vi återigen får besöka. Fast denna gång är det inte systrarna som står i fokus och inte heller Mr Darcy, utan tjänstefolket. Klicka här för att läsa mera om boken.

Ha en fin söndag!

Varje söndag håller norska Mari i En smakebit på söndag – titta in där för att se bidrag från en rad bokbloggar.

Veckans smakprov kommer ur Viveca Stens senaste deckare I maktens skugga. Texten är hämtad från sidan 62.

Solreflexerna stack Celia i ögonen när hon klev i land från taxibåten. Hon blev stående på den breda bryggnocken. Innanför låg en stor grå gummibåt, bredvid den en mindre båt med avskavd färg på motorhuven.

  När Celia lyfte blicken upptäckte hon det enorma vita huset på den vidsträckta stranden. Visserligen hade Carsten visat henne foton i London men de hade inte förmedlat hur stort det var i verkligheten.

”Kom” ropade Carsten. ”Kom och titta. Vi tar hand om bagaget senare.”

  Celia balanserade på höga klackar mellan plankorna.

  ”Don’t rush me” svarade hon.

  Det lät onödigt hårt och hon ångrade sig så snart orden lämnat munnen.

  Oliver släppte plötlsigt Marias hand och sprang iland efter sin pappa.

  ”Ta det försiktigt, Oliver” ropade Celia efter honom. ”Du har ingen flytväst på dig.”

 Oliver kunde inte ta mer än några simtag åt gången och Carsten hade förklarat att Oliver och Sarah måste gå i simskola på Sandhamn. De skulle börja redan på måndag.

  Carsten väntade på Celia vid bryggfästet. Chevalereskt sträckte han ut handen för att hjälpa henne ner i sanden. Celia log mot honom, kände hur hoppet tändes i bröstet.

 

Den senaste sandhamnsdeckaren handlar om en rik man från London, Carsten, som köper och bygger sig ett riktigt skrytbygge precis vid stranden på Sandhamn. Detta väcker så klart känslor på ön eftersom de outtalade reglerna för hur öborna har rätt att disponera varandras mark inte har något med det som står i lagboken att göra. Att man dessutom bygger sådant som inte passar in i omgivningen är inte heller populärt. Smakbiten handlar om när Carstens engelska hustru för första gången kommer till Sandhamn och får se sin makes skapelse.