Recension: Var inte rädd för mörkret av Kristina Agnér

Alva lämnar Stockholm hals över huvud när relationen med Jonas kraschar, och med med tanke på att hennes mamma just har gått bort ter sig nu hela livet uppochnervänt. Hon tar sin tillflykt till Småland och torpet hon har ärvt, men de djupa skogarna är inte så idylliska som hon föreställt sig. Snart får hon veta att mamman inte dog en naturlig död, och det förhatliga mörkret som lurar runt knutarna lockar fram paniken. Landsbygden och dess innevånare är hemlighetsfulla, men ibland också välkomnande, och Alva inser snart att de rötter hon har i trakten går djupare än hon kunnat tro.

Kristina Agnérs debutroman är ett slags hommage till den klassiska pusseldeckaren, men i uppdaterad och fräsch tappning. Det är mysteriet som står i fokus och de intagande miljöbeskrivningarna som sätter stämningen. Den väl fångade gestaltningen av hur Alvas rädsla för det som gömmer sig i mörkret får henne ur balans gör att sidorna vänder sig lite extra snabbt. Boken är också uppbyggd i två parallella berättelser, för frågan om vad som egentligen hände med Alvas spårlöst försvunna mormor Evy blir allt mer central.

För att vara en modern deckare är det här en osedvanligt realistisk historia där karaktärerna står med båda fötterna på jorden. Kanske är det hela temat med glesbygd och Smålands djupa skogar som förstärker det jordnära intrycket, men även författarens förmåga att fånga detaljer och att få varje inslag att kännas relevant är en viktig pusselbit i den lyckade helheten. Kristina Agnér lyckas ta både ett steg bakåt och två kliv framåt på en och samma gång genom att visa att hon är vår nya Maria Lang, och att en sådan här bok har en självklar plats i 2020‐talets deckarflora.

Var inte rädd för mörkret av Kristina Agnér är utgiven av Albert Bonniers förlag, 2021.

Recension: Rökridå av Thomas Enger & Jørn Lier Horst

Nyårsnatten skakas av mer än bara fyrverkeriernas krevader, för när Oslos invånare samlas för att invänta tolvslaget detonerar en bomb som kräver ett antal människoliv. På listan över offer finns ett namn som Alexander Blix känner igen mer än väl. Många år tidigare utredde han ett ärende där kvinnans dotter fördes bort och flickan vid namn Patricia har sedan dess varit försvunnen. Till en början slås han av hur djupt tragiskt det är att den nyckfulla slumpen gjort kvinnan till offer i två så skilda sammanhang, men i takt med att utredningen fortskrider inser läsaren att Leif GW Perssons devis om att hata slumpen aldrig har varit mer relevant än i det här fiktiva ärendet.

Alexander Blix kommer även att stöta på fler gamla bekanta – närmare bestämt journalisten Emma Ramm. Deras vägar korsades i föregående bok i serien (Nollpunkt), och även den här gången blir Emma inblandad både på ett professionellt och ett personligt plan. Någon som betydde mycket finns bland de döda när rökridån efter explosionen har lättat, och hon går från att vara den som bevakar till att i egenskap av anhörig till ett brottsoffer bli bevakad.

Rökridå är den andra boken i den serie som är resultatet av samarbetet mellan två av Norges deckargiganter: Thomas Enger och Jørn Lier Horst. Det är en kriminalroman som kombinerar högt tempo med talrika och oväntade vändningar, men ibland kan jag uppleva att bokens intrig balanserar farligt nära kanten till osannolikhetens stup.

Det som imponerar mest är perspektivet som kan beskrivas som litteraturens motsvarighet till kamerans vidvinkel. Med hjälp av karaktärernas olika roller i förhållande till brottet lyckas författarduon osedvanligt väl med att förmedla flera sidor av händelseförloppet och dess konsekvenser. Rökridå är en sådan där kriminalroman där det inte finns ett enda dött litet bindeord; allt innehåll är bärande och motiverat. Resultatet blir ofrånkomligen en bladvändare.

Rökridå av Thomas Enger och Jørn Lier Horst är utgiven av Wahlström & Widstrand, 2020. Översättning: Marianne Mattsson.

Recension: Rotvälta av Tove Alsterdal

Olofs liv förändrades i grunden den där dagen när han erkände sig skyldig till mord. Nu, många år senare, återvänder han till sina hemtrakter i Ådalens skogar och historien upprepar sig, men den här gången är offret hans egen far. Någon har bragt den gamle mannen om livet med en jaktkniv och Olof är den som påträffas kroppen.

Eira har återvänt till Kramfors av likartade skäl; det förflutna kallar på henne och mammans demenssjukdom gör att det är dags att se sitt ursprung i vitögat. Brodern är inte mycket att räkna med i den frågan, han spenderar sitt liv i en luddig alkoholdimma, i direkt motsats till Eira som arbetar som polis. Men under den välordnade ytan kämpar även hon för att hitta mål och mening, och kanske är det rentav samma demoner som jagar både henne och brodern, om än i olika skepnader.

Eira arbetar aktivt med mordutredningen där Olofs namn figurerar, i dubbel bemärkelse, för en viktig pusselbit tycks vara flickan som han anklagades för att ha mördat. Man påträffade aldrig kroppen och ju djupare polisen gräver desto tydligare blir det att bygdens oskrivna lagar verkar ha tagit makten från fru Justitia. Ryktesspridningen och de förhastade slutsatserna stämplar människor med vattenfast bläck, en märkning den utsatte aldrig kan två sitt namn rent ifrån.

Rotvälta utsågs till Årets bästa kriminalroman 2020 och boken är ett mångbottnat drama återberättat med eftertanke och finess. Historien grenar sig likt ett rotsystem och söker sig djupt ner i Höga kustens mylla. Berättelsen är jordnära och organiskt såtillvida att det är det mänskliga som utgör grunden, snarare än en överdramatiserad intrig. Att det är ett gediget romambygge inom spänningsgenren råder det dock ingen tvekan om, Tove Alsterdal lämnar inget åt slumpen på det området, men hon lyckas också fullt ut med att få ett konstruerat händelseförlopp att kännas realistiskt. För den som uppskattar spänning med djup av den där typen som är så mycket mer än  en renodlad deckare är Rotvälta ett måste.

Rotvälta av Tove Alsterdal är utgiven av Lind & Co, 2020.