Blogg

Jamåhonleva av Anders Roslund

Tre huvudperson och tre dagar där klockan raskt tickar mot katastrofen. Tiden fortsätter vara det som styr premissen i Anders Roslunds böcker och än en gång står infiltratören Piet Hoffmann och kommissarie Evert Grens i fokus. Hoffmann har lovat sin fru att allt är över, att han aldrig mer ska försätta deras familj i fara. Men när hans nya identitet avslöjas har han inget annat val än att ge sig in i hetluften en sista gång.

Anders Roslund djupdyker än en gång ner i den organiserade brottslighetens grumliga vatten och det är en brutal värld som beskrivs, men det här är samtidigt en bokserie som kännetecknas av författarens förmåga att lyfta den lilla människans utsatthet i det stora sammanhanget. Ewert Grens har genomgått en intressant utveckling och gått från en butter man till en stark karaktär med ett av kriminalgenrens starkaste patos. Det är spännande, drivet och oerhört utstuderat. Roslunds signifikanta och stilsäkra berättarröst tar berättelsen till det yttersta toppskiktet. Samtidigt har jag svårt att engagera mig, för upplägget är så oerhört likt det vi sett i tidigare böcker. Kampen mot klockan, löftet från Piet Hoffmann att det är sista gången, sedan aldrig mer – alltihopa känns gjort och beprövat. Jag hade hoppats på ett nytt grepp och större överraskningar.

Utgiven av: Albert Bonniers förlag, 2019. Pocket, 2020.

Betyg 3 av 5

Oskuld och oleander av Kerstin Bergman

Iris återvänder till sin barndoms hemtrakter på Ekerö för att röja ur faster Irmas hus. Det blir en annorlunda sommar där hon steg för steg möter sina egna minnen, men hon kommer också sin döda faster närmare än någonsin genom att utforska hennes hemligheter. Saker och ting ställs på sin spets och frågan om de överhuvudtaget kände faster Irma blir alltmer brännande.

Samtidigt växer också Iris nyfikenhet kring vad det blev av barndomsvännerna. Den nostalgiska och känslomässigt påfrestande utmaningen i att röja ur ett dödsbo försätter hennes känslor ur balans och mitt i det emotionella växer också obehaget. Någon gräver i trädgården om nätterna och plötsligt dör en granne mycket oväntat.

Kerstin Bergman är en av Sveriges främsta deckarexperter och att hon kan sin genre syns tydligt i hennes skönlitterära debut. Det här är en lågintensiv spänningsroman som för tankarna till Maria Lang, men det är också en mångbottnad roman om nostalgi, uppväxt, det sociala spelet och den oundvikliga konfrontationen av minnen i samband med en anhörigs bortgång. Kerstin Bergman skriver finstämt och lyhört, men samtidigt med en giftig udd i form av ond bråd död. Som en listig spindel drar hon sakta in läsaren i spänningsintrigens nät och när man väl är fast, ja då är det bara att fortsätta läsa.

Utgiven av: Southside Stories, 2020.

Betyg 4 av 5

Fyra frågor till Kerstin Bergman

Foto: Andreas Gruvhammar

Berätta lite om din deckardebut Oskuld och oleander. Vad handlar den om?

▪️Oskuld och Oleander är en pusseldeckar-inspirerad bok som handlar om Iris, som ska röja ur sin fasters hus på Ekerö där hon själv bodde som barn. Återvändandet river upp en massa underliga minnen, och så börjar det hända konstiga saker – som att någon gräver i trädgården på nätterna. Det är en spännande deckare som samtidigt på många sätt handlar om just minnen, om att växa upp som medelklass i ett villaområde på 1970-talet, och om att konfronteras med sin barndom.

Du har varit verksam som bl a deckarrecensent och ledamot av Svenska Deckarakademin under ett antal år. Vad är det som är så speciellt med spänningsgenren? Vad gör att du brinner för just den?

▪️ Deckare är spännande och lättillgängliga berättelser som snabbt fångar in och engagerar sin läsare. Samtidigt är det en litterär genre som lämpar sig extra bra för att tala om olika samhälls- och samtidsfenomen. Det i kombination med känslan av äventyr och mysterier är en oslagbar kombination.

Hur känns det att nu debutera med en egen deckare, och hur föddes idén till att skriva den här berättelsen?

▪️Det känns underbart superkul, jätteläskigt och väldigt spännande att debutera som deckarförfattare. Jag har nog alltid velat skriva skönlitterärt, men inte trott att jag kunde. Oskuld och oleander utgår helt från platsen, från det Ekerö där jag också bodde som barn, och från dagens Ekerö som är nytt och delvis främmande för mig. När jag började skriva om Ekerö lossnade det, och plötsligt hade jag skrivit en hel bok.

Vilka är dina hetaste deckartips för höstens lässtunder?

▪️Förutom Oskuld och Oleander? Ur årets skörd skulle jag rekommendera Christina Wahldéns Nämn inte de döda, som ger en fantastisk bild av miljön i norra Australien och som sticker ut lite i den svenska utgivningen. Annars passar ju både Christoffer Carlssons Järtecken och Anders de la Motte Höstdåd perfekt som höstläsning, inte minst för hur fint de skildrar stämningar och miljöer. En annan favorit är irländska Tana French, varför inte börja med suveräna Till skogs.