Foto: Magnus Liam Karlsson

Berätta lite om din nya bok Stilla vatten. Vad handlar den om?

▪️ På ytan handlar den om en delvis ytlig värld, fastighetsbranschen,  men i grunden har jag fortsatt att gräva i mitt favorittema – vad minnen och känslor kan göra med oss. Den här gången är det en framgångsrik mans polerade fasad som sakta skalas av, lite som en kronärtskocka som kommissarie Luppi köpt på torget. Fast smärtsamt. 

Alda Luppi har sin bas i Nice. Berätta om valet av miljö. Varför Rivieran?

▪️För att jag alltid mår så bra där. Bukten, brisen, dofterna och alla blåtoner. Det ÄR en Matisse-tavla! Nice är också en lagom stor, levande stad med spännande historia och tjusiga detaljer men också med en vardag och en mörk sida som få turister kommer i kontakt med. Jag har dessutom Medelhavet i blodet, genom mina italienska föräldrar. Det var när min pappa gick bort 2015 som jag började skriva ett bokmanus, som en personlig sorgterapi. När jag var klar insåg jag att jag hade skrivit in honom i persongalleriet och sett till att vi alla fick leva vidare tillsammans i denna parallella värld under den fransk-italienska solen.

Huvudpersonen kämpar mot en mycket ovanlig nervsjukdom. Hur väcktes idén till att belysa det tillståndet och vad är det egentligen Alda Luppi lider av? 

▪️Hon har diagnostiserats med trigeminusneuralgi som under en begränsad tid skapar krampsmärtor i huvudet, ansiktet och käken (därav namnet trillingnerven). Det är smärtor som beskrivits som de starkaste som finns inom medicinen. Jag drabbades själv plötsligt av detta sommaren 2015, var inlagd och medicinerade. Jag bestämde mig däremot väldigt sent för att ge Alda samma upplevelse, egentligen först när manuset redan var klart. I uppföljaren Stilla vatten räds hon fortfarande återfall och läsarna får följa hur det går.

Vilka är dina bästa boktips inför hösten?

▪️ De rättslösa, Malin Thunberg-Schunkes uppföljare, om villkoren för säsongsarbetare inom grönsaksbranschen. Ett riktigt litet mästerverk om ett alltför aktuellt problem. Sedan tipsar jag supermycket om italienaren Domenico Starnones Band och hans senaste, Väsen. Jag älskar täta berättelser som utspelar sig på en begränsad plats, i alla fall rent fysiskt. Själv ser jag fram emot släppet av Ninni Schulmans självbiografiska roman Flickebarn nr 291 och fantiserar om lite fri tid från mitt nya hundvalpliv så att jag äntligen kan få ro att njuta av Stina Jacksons Ödesmark.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.