Blackheath är ett typiskt engelskt lantgods i många bemärkelser, förutom i den meningen att här har tiden hakat upp sig. När släkten Hardcastle bjuder in till maskeradbal på ett för familjen mycket betydelsefullt och ödesmättat datum slutar festen med att dottern Evelyn blir mördad. Aiden Bishop faller offer för det godsets förbannelse och fastnar i ett taktiskt spel där han dag efter dag vaknar upp i en ny kropp och får ta del av dramat ur flera av de inbjudna gästernas perspektiv. För varje värd han avverkar får han återuppleva den ödesdigra kvällen och kommer därmed ett steg närmare nyckeln till friheten. För gåtan måste lösas och få sitt svar: vem mördade egentligen Evelyn Hardcastle?
Stuart Turtons debut utspelar sig i ett tidsmässigt vakuum, men epoken i fråga bär på tydliga likheter med pusseldeckarens storhetstid och i grunden är det en ren och skär hyllning till den klassiska spänningslitteraturen där vi än idag ser Agatha Christie som den regerande drottningen. Det är intrigens konstruktion som står i fokus och dess upplägg kännetecknas av raffinemang och finess. Som en labyrint leder den läsaren allt längre in i en aristokratisk värld kantad av schackspel, jakt, baler och ond bråd död.
Fallgroparna är många i den tidsficka Stuart Turton skapat för sina läsare, men ett febrigt tempo och en absolut närvaro gör det omöjligt att släppa den olyckssalige huvudpersonen Aiden Bishop och hans jakt på sanningen. Vän är omöjlig att skilja från fiende och han närmar sig hastigt en punkt där han riskerar att förlora greppet om vem han själv är, för det är lätt att slukas av varje enskild värd eller enbart bli till en spelpjäs i någon annans händer. De sju morden på Evelyn Hardcastle är ett mästerligt romanbygge i bästa engelska deckartradition, men präglas samtidigt av en originalitet som gör att den inte liknar något du tidigare har läst.
Utgiven av: Modernista, 2020. I översättning av Ragnar Strömberg.
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 
udda intressant uppläggning