Susanne Jansson kom häromåret med en mycket uppmärksammad spänningsdebut med titeln Offermossen. Den andra fristående boken är liksom den en hyllning till naturen, för havet är ständigt närvarande i Vintervatten och sätter sin prägel på tillvaron för människorna bosatta i det lilla kustsamhället på Orust. Havet vi lär känna här är dock inte det mjuka och välvilliga där solen kastar sina reflexer en varm sommardag. Det är istället ett rasande väsen som lockar, snärjer och förtär människor som vågar sig för nära.
Spänningsintrigen med koppling till det otämjda elementet handlar om hur en treårig pojke vid namn Adam försvinner och antas ha drunknat. Sorgen slukar omgivningen som ett svart hål, och Martin glider allt längre in i en depression. Samtidigt erinrar han sig barndomsminnen och hittar dokument om andra familjer som drabbats av ett liknande öde, på samma plats och samma datum, men i en annan tid. Mystiken tätnar och tanken på att det är havet som lockat pojken i fördärvet vill inte släppa taget.
Vintervatten är en intagande berättelse som allra mest handlar om en familj i upplösning. Författaren väjer inte för att beskriva sorgen och mörkret, men det kanske allra mest fascinerande är hur hon skriver in havet som en egen karaktär och ger det en lika betydelsefull som atmosfärisk roll. Det är effektfullt hur det skrämmande, kalla vintervattnet blir saltet som lyfter hela anrättningen. När det gäller närvaron i Vintervatten känns den lite trött jämfört med debuten, vilket under omständigheterna är förståeligt då det är en bok som ges ut postumt. Att den genom förlagets försorg ändå får nå ut i världen är fint, och tanken på att Susanne Janssons tonsäkra språk och vackra ord ges chansen att finnas kvar hos oss läsare gör boken mycket speciell.
Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2020.
Betyg 3+ av 5
Johannas Deckarhörna 