Fyra frågor till Mariette Lindstein

I vår är du aktuell med Requiem på Dimön. Berätta lite om din nya bok. Varför valde du att återvända till Dimön?

▪️ Många läsare hörde av sig och ville ha en fortsättning. Och jag var nog inte färdig med Franz Oswald. I de första böckerna beskrivs han som en renodlad, sadistisk psykopat. En sådan karaktär blir långtråkig att skriva om i längden. Men han får en stroke i sista boken och det kan förändra den mänskliga hjärnan. Jag gjorde mycket research på det och fick en tanke. Tänk om hans känsloregister skulle förändras. Hur skulle han uppleva det? Konceptet var så oemotståndligt att det har blivit grunden för den nya serien.

Sekter och thrillers verkar gå hand i hand. Vad är det som gör att sektmentaliteten passar i spänningsromaner? Och vad tycker du gör en riktigt bra thriller?

▪️ Jag tror att det typiska beteendet man förknippar med en sekt finns lite här och var i samhället. I ett misshandelsförhållande, en mobbningssituation, eller på en arbetsplats där chefen använder härskartekniker. I en sekt blir detta mer extremt eftersom ledaren har fullständig makt. Det finns en allmän fascination för ämnen som manipulation, maktmissbruk och karismatiska ledare. Alla har påverkats av sådana människor i större eller mindre utsträckning. 
En riktigt bra thriller, enligt mig, har något unikt, står ut i de trånga deckarhyllorna.

Du var själv med i en sekt och vet hur dessa världar är uppbyggda. Vad betyder skrivandet för dig och vilken roll har det spelat för din återanpassning till ett normalt liv?

▪️Mitt skrivande har varit min terapi. I Sekten på Dimön skrev jag av mig min bitterhet. Sekten som återuppstod tog udden av min ilska. När jag skrev Sektens barn var jag tvungen att titta på mitt eget ansvar. Det var helande. Det gör jag också delvis i Requiem på Dimön.

Hur får du tiden att gå så här i karantänstider?

▪️Jag har varit med om betydlig värre restriktioner och isolering än den vi upplever nu, så jag är nog lite hårdhudad. Vi kan använda tiden till att varva ner, Jag skriver, promenerar mycket och läser. Har precis läst ”Min Mörka Vanessa” av Kate Elisabeth Russel och ”November Road” av Lou Berney. Båda otroligt bra.