Karen Eiken Hornby och de andra karaktärerna från Doggerland är tillbaka i ett nytt drama där handlingen kretsar kring våld och övergrepp mot kvinnor. En världsartist med rötter på öarna har återvänt för att spela in nytt material inför sin planerade comeback. Men under vistelsen på öarna försvinner hon plötsligt och Karen får i uppdrag att hitta henne utan att nyheten om att hon saknas når pressen. Utredningen hamnar dock i skymundan när de får korn på en man som förefaller ha begått flera brutala våldtäkter. Karen och hennes kollegor är ganska övertygade om att de har hittat den skyldige, men att bevisa att de har rätt är en långt mer komplicerad historia.
I den tredje deckaren från Doggerland består handlingen av flera olika parallella delar, det är dels skildringen av Karen Eiken Hornbys privata problem, men också vad som inledningsvis förefaller vara två separata brottsutredningar. Det finns en svårighet i att göra så, resultatet hade lätt kunnat bli spretigt, men Maria Adolfsson klarar utmaningen galant. Trådarna flätas samman och Mellan djävulen och havet blir en mångbottnad deckare som ur flera infallsvinklar skildrar kvinnors utsatthet.
Precis som i de tidigare böckerna, Felsteg och Stormvarning, lyckas miljöbeskrivningarna få det fiktiva Doggerland att framstå som både levande och tydligt. Jag fortsätter att imponeras över författarens förmåga att bygga en helt egen värld med inspiration från såväl Skandinavien som de brittiska öarna, men även persongalleriet fängslar. Karen Eiken Hornby är inte bara en karaktär. Hon blir snarare så nära en riktigt människa det går att komma i en fiktiv roman. Det i kombination med en väl genomtänkt intrig och ett allmänt gott skrivhantverk gör att Doggerlandserien fortsätter att utkristallisera sig som en av mina personliga favoriter.
Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2020.
Finns hos: Bokus – Adlibris – Omnible
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 
Läser den just nu och tycker att den är SÅ bra! En riktig favoritserie här med!
Så bra att denna bok är lika bra som de tidigare. Jag ser framemot att den kommer i pocket.
Doggerland och persongalleriet är trevliga och trovärdiga bekantskaper, men det blir lite enahanda när hjältinnan NÄSTAN blir dödad av mördaren i slutet av VARJE bok. Varpå mördaren själv går åt, för här ska inte slösas någon kraft på åtal och rättegång och sådant tjafs, inte.