Den tionde boken i serien Morden i Sandhamn inleds med att mänskliga kvarlevor påträffas på Telegrafholmen. Benresterna upptäcks i samband med ett byggnadsarbete och inledningsvis är både kön och identitet okänt. Thomas Andreasson och hans poliskollegor får i uppdrag att försöka utreda om det finns en koppling till de personer som har anmälts försvunna i området under de senaste årtiondena.
Åklagare Nora Linde är sjukskriven och kämpar med att komma tillbaka efter en traumatisk upplevelse som har lett till att hon känner sig hotad. Hon är ur balans och har svårt att sova, vilket går ut över familjen. När hon får höra om fyndet på Telegrafholmen börjar hon fråga runt på Sandhamn, trots att hon inte har några befogenheter att engagera sig i ärendet. Nora intalar sig dock att det är bra för henne att sysselsätta sig med något, men det visar sig snart att hon leker med elden och att någon är beredd att gå långt för att låta en gammal hemlighet få fortsätta att vila i glömska.
Efter tio böcker i serien Morden i Sandhamn känner vi huvudkaraktärerna väl och Noras personliga problem resulterar denna gång i en obalans som jag upplever påverkar hela boken. Hennes inblandning i det polisiära är ovanligt tunn och hon fattar irrationella beslut som bitvis blir lite väl osannolika. Något som Viveca Sten däremot lyckas bra med är att beskriva de mänskliga relationerna och det finns en stark drivkraft i skildringen av hur Noras och Thomas vänskap sätts på prov som en följd av Noras agerande. Det skaver dock en aning att det dröjer innan det fastslås vems kroppen på Telegrafholmen egentligen är och att polisen därmed svävar på målet med sin utredning. Mitt engagemang blir därför inte riktigt detsamma som det jag har upplevt och skämts bort med i några av de tidigare böckerna. Viveca Sten skriver ändå genomtänkt, drivet och jordnära, vilket som alltid gör hennes bok läsvärd. En ny Sandhamnsdeckare kommer även fortsättningsvis vara efterlängtad läsning hos mig.
Utgiven av: Bokförlaget Forum, 2019.
Betyg 3 av 5
Johannas Deckarhörna 
Märklig känsla, när jag blir litet lättad över att läsa att boken inte var en 4a eller 5a 😉 Bra med vägledning om vilka böcker man skall prioritera och vilka man kan vänta litet med.
Den här har jag nätshoppat och ser fram emot att läsa, så jag läser inte vad du har skrivit. Men… jag såg ditt omdöme… Jag tycker att Sandhamnsdeckarna ibland är i lättaste laget, fast ändå spännande och snabblästa. Sånt behöver en sån som jag ibland också. 😛