Svartstilla är en roman om den sorts ensamhet som kommer sig av hög ålder. Vänner och älskade är borta och det enda som återstår är minnena och kampen för att klara vardagen medan kroppen sakta försvagas. En gammal kvinna sitter ensam i ett stort hus som en gång var fyllt av glädje och gemenskap. Hon vill inte ändra på något trots att hennes barn vill att hon ska flytta till ett ålderdomshem, för hon vet att den dag hon lämnar sin trygghet innebär det slutet. Det enda hon lever för nu är minnena av den bortgångne maken och det liv de hade tillsammans i huset. Lämnar hon platsen kommer bilderna av det förgångna att blekna, men önskan om att få vistas i hemmet den sista tiden i livet tycks som en alltför stor begäran i de anhörigas ögon.
Susanne Skogstad skriver i sin debutroman om ett sorgesamt men tänkvärt ämne där en gammal människas rätt till integritet sätts på prov. Med ett lågmält och nästintill poetiskt språk bygger Susanne Skogstad historien om hur kvinnan sakta sjunker ned i det svartstilla mörkret och hur det som varit hennes liv skingras och löses upp. Hon reduceras till en belastning och lämnas i sin ensamhet med en förtvinande livsgnista. Författarens sätt att gestalta kvinnans minnen av en älskad make och familj berör, likaså bilden av hur ålderdomen tycks beröva henne rätten till de känslor som en gång var självklara. Svartstilla är en roman som ger den äldre kvinnan hennes värdighet tillbaka och samtidigt visar att i den mest avskalade berättarkonsten gömmer sig ibland de mest finstämda läsupplevelserna.
Utgiven av Wahlström & Widstrand, 2019. I översättning av Cilla Naumann.
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 