Det är längre sedan de senast träffade varandra, men när Nathan återser sin bror Bud är det under tragiska omständigheter. Den tredje brodern, Cameron, har påträffats död i närheten av en gammal gravplats mitt ute i öknen. Ingen kan förstå varför han lämnade sin bil och begav sig ut dit till fots i den olidliga hettan, men det råder däremot ingen tvekan om att det var värmen som knäckte honom. Tanken som först bara är ett litet frö gror snart och växer till en insikt om att kanske var vädrets makter bara ett hjälpmedel för någon som ville se Cameron död.
I En förlorad man återvänder Jane Harper till den miljö som gjorde att hennes debut Hetta hyllades så stort och den varma vildmarken kan på sätt och vis kallas för ett kärt återseende. Jane Harper tycks vara i sitt rätta element och förefaller vara väl förtrogen med livet i Australiens glesbefolkade ödemarker. Hon använder naturens nyckfullhet för att förstärka sin berättelse och hon lyckas skapa en stämning som är lika tät som den dallrande ökenhettan.
Jane Harper fångar också den klaustrofobiska känsla som avskildheten skapar och får den att bli till ett eget, högst levande element i historien. Det finns inte många människor i de trakter som beskrivs och ensamheten kan både vara kvävande och skyddande, det som händer där löper liten risk att nå omvärlden. När Nathan återvänder till sina hemtrakter och Cameron hittas död förstår man snart att det är någonting skevt med den familj som beskrivs. Steg för steg växer bilden och obehagliga sanningar blottläggs. Författaren beskriver relationen och rivaliteten mellan bröderna på ett intressant sätt och berättar en historia som berör på djupet. En förlorad man är en glödhet thriller där avskildheten blir som en egen bubbla där invånarna är utlämnade, både åt varandra och åt naturens krafter.
En förlorad man är en av fem böcker som nominerats till Årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin.
Utgiven av: Bokförlaget Forum, 2019. I översättning av Klara Lindell.
Betyg 4+ av 5
Johannas Deckarhörna 