Esther har nyligen genomgått en skilsmässa som har lämnat djupa sår. Efter många år av psykisk misshandel och förminskande vet hon inte längre vem hon själv är. Hon saknar också sin son Adrian och känner sig mycket vilsen när han är hos sin pappa. Utan mammarollen är hon helt naken och identitetslös, men när hon väl har sin son hos sig väntar en helt annan typ av utmaningar. Att få tillvaron som ensamstående mamma att gå ihop är svårt både ur ett ekonomiskt och ett praktiskt perspektiv.
Under de ensamma dagarna finner Esther tröst i att promenera och hon har hittat en extra vilsam plats under en ek med utsikt över vattnet. En dag träffar hon en äldre kvinna vid namn Rut på platsen och deras konversation avslöjar att även Rut trivs under den stora eken. Hon blir Esthers vän och lyssnar tålmodigt när hon behöver prata av sig, men en dag är hon plötsligt försvunnen. Tiden går och Esther blir orolig, men att spåra Rut visar sig vara mycket svårare än hon först hade trott.
Sofia Lundbergs tredje roman är liksom de två tidigare, Den röda adressboken och Ett frågetecken är ett halvt hjärta, en finstämd historia. Vänskapen mellan Rut och Esther är djup, men visar samtidigt att det är svårt att någonsin veta allt om en annan människa, oavsett hur väl man tror sig känna någon. Esther får söka sig ända till trakterna kring Comosjön i Italien för att få veta vad som har hänt med väninnan och vägen dit är krokig och kantad av tillbakablickar till det som har varit. Esther och Ruth har båda kämpat för att få tillvaron att gå ihop, och även om det skiljer många decennier mellan deras historier så finns det gemensamma nämnare. Skildringarna av deras respektive liv är båda realistiska och stundtals gripande, men det finns också många fina inslag längs den väg de kommit att vandra tillsammans. Och eken står där än en lika vacker som vemodig berättelse om allt i livet som aldrig blir som man tänkt sig, men där ljuspunkterna ändå finns på de mest oväntade ställen.
Utgiven av: Bokförlaget Forum, 2019.
Betyg 4 av 5