Det har gått tio år sedan en ung kvinna hittades mördad vid Västfjordarna. Fallet är sedan länge avslutat och mördaren finns inte längre i livet, men sorgen lever kvar. Hennes närmaste vänner har nu beslutat sig för att samlas och tillbringa en helg tillsammans för att försöka väcka liv i sina slumrande vänskapsband och hedra hennes minne. En av dem har tillgång till en ensligt belägen stuga på en i övrigt obebodd ö och de bestämmer sig för att förlägga träffen där. Men trots all tid som gått finns det vissa sår som aldrig läker och banden dem emellan kommer aldrig att kunna återgå till det som har varit. Innan helgen är slut är ytterligare en i gruppen död och faller kommer att utredas som ett misstänkt mord av Hulda Hermannsdóttir.
Den första boken i Hulda-trilogin, Mörkret, har gjort stor succé här i Sverige och är en av de nominerade till Årets bok 2019. I uppföljaren fortsätter Ragnar Jónasson sin kronologiskt omkastade berättelse om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir och boken kännetecknas av samma avskalade språk och karga berättarstil som i föregångaren. Författaren arbetar stilmässigt enligt devisen ”less is more” och förirrar sig sällan in i några utläggningar. Istället är allt relevant för Hulda eller mordutredningen och resultatet blir en driven deckare med tydligt fokus, men det avskalade gör också att jag ibland upplever berättelsen som lite tunn och naken. Beskrivningarna av den isländska naturen är intagande och bidrar med en viktig del av bokens identitet. Det är svårt att undgå att fascineras av den isländska naturen och tragiken i berättelsen om Hulda berör på ett sätt som gör de två första delarna i trilogin läsvärda.
Utgiven av: Modernista, 2019: I översättning av: Arvid Nordh.
Betyg 3 av 5
Johannas Deckarhörna 
Ja, absolut, och jag tycker om det karga just i de isländska böckerna, naturen och berättarstilen passar liksom ihop.