”Personligen är jag svårt förtjust i att bli skrämd när jag läser böcker” – Kristina Ohlsson om nya boken Henrys hemlighet och sin förkärlek för deckargenren

Foto: Anna-Lena Ahlström

Kristina Ohlsson har under det senaste decenniet blivit en av våra mest folkkära deckarförfattare med sina serier om Fredrika Bergman och Martin Benner. Hon har även skrivit en rad böcker för barn och firar i år dubbelt, tjugo böcker har det blivit under hennes tio år som författare. Jag fick chansen att ställa några frågor till Kristina om den nya boken och hennes förkärlek för genren.

Här hittar ni min recension av nya boken Henrys hemlighet. 

---

I sommar är du aktuell med din tredje bok om Martin Benner. Berätta lite om den. Vad handlar den om? Har du hämtat inspiration från något särskilt håll?

– Den handlar om advokaten Martin Benner, en man som älskar att ha en riktigt fet guldkant på vardagen och är ensamstående förälder till en åttaårig flicka. I den här boken har han skaffat sig en hobby som slukar allt mer av hans tid. Han har fått ett stort intresse för antikviteter och efter att hans vän Henry Schiller dött i cancer köper Martin in sig i Henrys antikhandel i New York. Problemen börjar nästan genast när han får höra rykten om att Henry i själva verket blev mördad. Berättelsen rör sig mellan antikvärlden och ett antal berömda hotell, men huvuddelen av berättelsen utspelar sig i Stockholm. Katolska kyrkan är också med på ett hörn.

 

Berätta gärna lite om dig själv. Vem är Kristina? Vad gör de helst på din fritid och när väcktes ditt intresse för böcker?

– Jag är en människa som mår som allra bäst när jag får syssla med något jag tycker är roligt och berikande. Så fungerar nog de flesta. Jag har ett stort intresse för att laga mat och baka, för böcker och filmer, och för att träffa mina vänner. Jag har älskat böcker ända sedan jag lärde mig läsa i första klass.

 

Det har gått tio år sedan du släppte din första bok och i år utkommer även din tjugonde titel. Hur firar du allt detta?

– Jag har inte tänkt klart kring det än. Föreställer mig en fest av något slag med vänner och familj och kollegor och förlag.

 

Angående din produktivitet. Hur gör du för att upprätthålla ett så högt skrivtempo och samtidigt hitta uppslag till nya, unika historier att berätta?

– Det ingår i tjänstebeskrivningen för en författare att man ska kunna hitta på saker. Kan man inte det, ska man göra någonting annat med sitt liv. Förutom att förlita mig på min inbyggda fantasibank, läser jag väldigt många böcker och får också en del inspiration och uppslag från alla filmer och tv-serier jag ser.

 

 

Du har även skrivit en rad böcker för barn. Skiljer sig skrivprocessen åt när du skriver för en yngre målgrupp jämfört med när du skriver böcker för vuxna?

– Egentligen inte. Att skriva är att skriva. Berättelserna jag skriver för barn måste vara mer sammanhållna och avgränsade än mina vuxenböcker, och det gör dem också mycket kortare. Det är lättare att skriva för barn än vuxna, men självklart bjuder även barnboksskrivandet på utmaningar. Jag gör rent generellt ett mycket begränsat förarbete innan jag börjar skriva, jag bara kör. Då har jag som roligast och då blir berättelserna som bäst.

 

En gemensam nämnare för alla dina böcker är att de kretsar kring mysterier av olika slag. Varifrån kommer denna förkärlek för att skriva om brott och mystik? Är det ett självklart val eller lockar även andra genrer?

– Jag brukar säga att vi aldrig blir för gamla för en riktigt fet skröna. Dessutom älskar vi att bli rädda. Personligen är jag svårt förtjust i att bli skrämd när jag läser böcker, och därför har det blivit naturligt att skriva inom spänningsgenren. Jag har även skrivit två faktaböcker (en av dem kommer ut i höst), men i övrigt känner jag inget större sug efter att byta genre.

 

I höstas hade din serie om Fredrika Bergman premiär som teve-serie. Berätta lite om det projektet. Hur är det att se andra tolka dina karaktärer och vad har serien om Fredrika Bergman betytt för dig?

– Det var magiskt att se Fredrika och hennes kollegor få liv och röster och ansikten. Jag tycker att STHLM Rekviem (som tv-serien heter) blev en riktigt lyckad filmatisering. Manusförfattarna var superduktiga på att fånga kärnan i varje berättelse och förvaltade den stora helheten på ett riktigt snyggt sätt. En mycket rolig erfarenhet!

 

Slutligen, sommaren stundar och vi är säkert många som är på jakt efter riktigt bra boktips. Vilka böcker vill du rekommendera för sommarens lediga dagar?

– När repet brister av Belinda Bauer, Svarta näckrosor av Michel Bussi och Staden av Camilla Sten.