Finna sig är Agnes Lidbecks romandebut, en berättelse som kretsar kring ett kvinnoliv och som belyser hennes roll i förhållande till omgivningen. Huvudpersonen Anna är sällan bara sig själv, hon definieras istället av rollen som mamma, hustru eller älskarinna. Hennes viljelösa framtoning går som en röd tråd genom handlingen. Hon är formbar och finner sig i det mesta. Inte ens när hon på äldre dar går över gränsen till det förbjudna och skaffar sig en älskare hamnar hon in en roll där hon väljer hur livet ska se ut. Istället förvandlas hon till den nye mannens vårdare när han drabbas av en obotlig sjukdom. Från småbarnsåren och framåt kännetecknas Annas liv av en högst inrutad vardag som går sin gilla gång. Hon lever gott, men trots att hon har det bra är vardagen ofta nära att kväva henne. Det är just den aspekten som gör Finna sig så beklämmande. Anna tycks ofta olycklig, men är helt oförmögen att förändra sin situation.
Agnes Lidbeck skriver med ett språk där orden flyter fram på ett nästintill hypnotiserande sätt. Små nyanser i ton och ordval gör boken angenäm att läsa. Balansen mellan det avskalade, konkreta och en ändå fullt gripbar bild av händelseförloppet känns välavvägd. Anna är dock en person som är svår att förhålla sig till, kanske för att hon förblir så anonym. Hon är många kvinnor i en och samma gestalt, samtidigt är hon genomskinlig och färglös. Hon finner sig i allt och följer med strömmen, varthelst den nu bär henne. Vardagens krav lämnar henne uttömd, varifrån ska hon få kraften att skapa egna beslut, formulera egna tankar? I grunden tycks hon också lida av sin obeslutsamhet. Hur ska hon kunna staka ut en egen väg genom livet när hon inte riktigt vet vad hon vill? Finna sig är intressant läsning och porträttet av hur en kvinnas liv kan se ur är bitvis mycket pricksäkert. Ändå är det någonting med det korthuggna formatet och den obeslutsamma framtoningen som gör att jag inte förmår hysa några varmare känslor för Finns sig. Kanske är det bara så att Annas personlighet helt enkelt går mig på nerverna.
Utgiven av: Norstedts, 2017. Pocket, 2018.
Betyg 3 av 5
Johannas Deckarhörna 
Min uppfattning om boken är liknande. Skickligt skriven och författaren har full kontroll över texten, det halkar inte iväg någonstans. Men just att Anna är ett exempel och vi inte lär känna henne som människa stör mig.
Jag håller med dig, vilken jobbig personlighet hon har, Anna i boken. Tyvärr är den inte så osannolik, jag känner en person som är precis som Anna beskrivs.
Jag ser fram emot att läsa vad du tyckte om Pärlan som sprängde sitt skal och Den sista flickan, dem har jag också läst. Och så skall jag läsa en som du läser just nu, Anna Janssons senaste. Ha en fin helg!
Nej realismen är det inget fel på, men det blir ändå frustrerande 😉 Ha en fin helg du också!