Alex Schulman inleder sin berättelse med en djupdykning i sitt eget innersta. Han tycks bära på ett mörker, en vrede som ibland skrämmer hans barn. Han funderar varifrån den sidan kommer och tankarna går oundvikligen till hans mammas släkt, en familj där konflikterna duggat tätt under årens lopp. Alex Schulman bestämmer sig för att ta reda på mer om den person som tycks vara spindeln i nätet, mannen som är navet i den såriga härva av relationer som utgör mammans familj: hans morfar Sven Stolpe.
I skönlitterär form presenterar Alex Schulman berättelsen om Sven Stolpe och hans hustru Karin. Det är egentligen en enda sommar som kom att förändra allt, som skapar ringar på vattnet även efter deras död. Ett äktenskap som ännu var ungt och lovande krossas och Sven Stolpe förvandlas, eller kanske snarare visar sin rätta natur. Karin kommer i årtionden framöver att vara fångad i ett äktenskap som tycks sakna både kärlek och respekt, men trots att Stolpe gör allt för att bryta ned kvinnan han lever med så lämnar hon honom aldrig. Kanske är det den delen av berättelsen jag finner mest svårhanterlig, men så är det också lätt att hålla sig med uppfattningen att hon borde ha gått sin väg såhär i efterhand. För Karin var situationen annorlunda. Skilsmässa var säkerligen aldrig ett alternativ och samtiden hade med all sannolikhet inte tagit hennes parti om en sådan hade kommit till stånd. Hon hade klassats som befläckad och riskerat att bli en paria inom den sociala kretsar där paret rörde sig. Istället led hon i det tysta och tycks ha försökt finna mening i att se sina barn och barnbarn växa upp.
I boken presenteras också Sven Stolpes ärkefiende och rival, mannen som kom emellan Karin och Sven. Hans namn är Olof Lagercrantz och till Stolpes stora förtret kom han med tiden att bli hyllad som en av de främsta inom 1900-talets kulturelit. En plats på Sven Stolpes svarta lista över fast anställda fiender var oundviklig. De rörde sig inom samma kretsar, skrev för samma målgrupp och strävade efter samma platser inom kulturlivet. Alex Schulman läser idag Lagercrantz och ser Karins skugga överallt. Han kunde aldrig släppa den gifta kvinna han förälskade sig i sommaren 1932.
Alex Schulman skriver både medryckande och innerligt om såväl kärlek som hat. Han blandar resultaten av de efterforskningar han gör med sina egna, subjektiva minnen av den excentriska morfadern och den ömma mormodern som han ofta besökte under skolloven. Balansen blir mycket finstämd och då Schulman ibland tänjer på sanningen så att berättelsen antar skönlitterär form är det lätt att leva sig in i och förnimma den laddade atmosfär som uppstår då paret Stolpes äktenskap sakta närmar sig avgrundens rand. Bränn alla mina brev är gripande och omskakande i all sin avskalade enkelhet och blir tack vare sin stilrena intensitet en av vinterns klarast lysande romaner.
Utgiven av: Bookmark förlag, 2018.
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 
vilken bok, vilken släkt, intressant läsning!
Den här kommer jag att läsa, har bara hört gott om den!
Det var verkligen stark läsning. Jag var inte alls beredd på hur mycket den skulle leta sig in under huden på mig men den lever fortfarande kvar i känslorna och tankarna.
Jag håller på med den och är hittills positivt överraskad. Det är ju väldigt mycket nutid också, det hade jag inte förväntat mig.