Författarintervju: Jørn Lier Horst

Foto: Dag Nordsveen 

Jørn Lier Horst är en av Norges mest framgångsrika deckarförfattare och med sin serie om William Wisting och hans dotter Line har han blivit en favorit även hos många svenska läsare. Nya boken Katharinakoden har just släppts på svenska och jag fick i samband med det chansen att ställa några frågor till författaren. Jørn Lier Horst berättar bland annat om sina karaktärer, hur han började skriva samt vilka svenska deckare han gärna läser på sin fritid. 

Här finns min recension av Katharinakoden.

Berätta lite om nya boken som kommer på svenska i höst.
– För 24 år sedan försvann Katharina Haugen och polisinspektör William Wisting var då ansvarig för utredningen. Han är inte en polis som lämnar oupplösta fall så varje år på årsdagen av Katharinas försvinnande går han åter igenom de gamla falldokumenten. Han besöker även Katharinas man, som inte har gått vidare efter sin frus försvinnande. Det är bara det att i år, på årsdagen, är han också försvunnen.
Att någon försvinner spårlöst är ett stort mysterium i sig, men jag tänkte: Vad händer om det inte är spårlöst? Vad händer om den som plötsligt försvinner har lämnat spår efter sig, spår som bara gör mysteriet ännu större? I fallet Katharinakoden handlar det om en lapp som hittas på köksbordet där Katharina brukade sitta. En lapp med en tabell och symboler som sedan dess har döpts till Katharinakoden. Löser man koden, löser man gåtan.

Williams dotter Line är journalist och spelar också en stor roll i bokserien. Hur gick det till när du skapade dessa två karaktärer?
– När jag för femton år sedan skulle skapa en ny norsk polis var jag väldigt medveten om hur han skulle vara. Jag var trött på att läsa om utredare som gick runt ensamma och löste brott på fyllan eller med en baksmälla, och som vaknade på morgonen med tre dagars stubb och en whiskeyflaska på sängbordet. Jag ville ha någon som var mer lik den polis som jag kände igen från mitt arbete. Det blev William Wisting.

Wisting har förändrats under böckernas gång. Jag försöker inte bara berätta en historia om hur han löser brott, utan även vad brotten gör med honom. De som har läst fler av mina böcker har fått bekanta sig med Wistings dotter som så småningom börjar arbeta som journalist. Förhållandet mellan Wisting och journalistdottern Line hjälper mig att ge läsarna en mer detaljerad och realistisk inblick i hur allvarliga brott utreds och hur både polisen och pressen arbetar. Wistings dotter är brottsjournalist på Norges största tidning och deras vägar korsas vid flera tillfällen. Det är en spännande och intressant far- och dotterrelation där källskydd, sekretess och integritet innebär att de inte kan prata om vad de jobbar med.

Det har blivit en lång rad böcker om William Wisting. Vad tror du gör honom så populär bland läsarna?
– Jag har en bakgrund som utredningschef inom polisen. Det har varit ett yrke som på många sätt har format mig som människa och har präglat mina böcker. Den verklighetsförankring som finns i dem är något som lockar mina läsare.
Att arbeta som utredningschef gjorde att jag kom in bakom avspärrningarna och fick röra mig bland rester och spår av allvarliga brott, resterna av en nådlös kamp. Jag trädde in i rum som annars är låsta och som gömmer outforskade hemligheter. Det är dit jag vill ta med läsaren. En del av jobbet som utredare gjorde mig bekant med mördare, våldtäktsmän och deras offer. Det var mitt jobb att tänka
som de tänkte. Att stå ansikte mot ansikte med andra människors sorg, förtvivlan, vrede och ilska är erfarenheter som har hjälpt till att skapa en nerv som läsaren finner i mina böcker.

Hur har din resa till att bli författare sett ut?
– Jag har alltid tyckt om att skriva. När jag var liten lyssnade jag ofta på radioteater. Istället för att vänta en vecka för att få höra fortsättningen satte jag mig och skrev fortsättningen själv. Utbildning, familj och karriär gjorde att jag la undan det ett tag men jag minns när jag återupptog skrivandet mycket väl. Det var en kväll på senhösten 2001 när jag låg hemma i sängen och läste en bok, som jag till slut kastade i väggen och utbrast att det där kunde jag skriva bättre själv. Min fru sa då att jag skulle göra det. Jag släckte lampan och låg och vred mig en halvtimme innan jag klev upp och började skriva.

Berättelsen jag tog tag i är det som har kallats ett av de mest bisarra och brutala morden i den norska kriminalhistorien på modern tid, mordet på Ronald Ramm i december 1995. Dagen han hittades död var min första dag på jobbet och mitt första uppdrag som nyutexaminerad polis var att stå utanför och vakta brottsplatsen. Senare på natten fick jag möjlighet att titta på mordplatsen och se hur en kamp mellan liv och död hade förflyttat sig från rum till rum tills det slutade med att Ramm låg död med bakbundna händer. För en ung polis var det en väldig speciell känsla att gå över tröskeln till en mordplats och veta att jag gick i en okänd mördares fotspår.
Vad som egentligen hände den dagen för 20 år sedan har aldrig klarats upp. Mördaren har aldrig hittats. Mysteriet har däremot alltid engagerat mig och min debutbok är alltså baserad på verkliga händelser kring mordet. I boken hittas däremot en lösning, till skillnad från verklighetens brott. (Nøkkelvitnet, 2004.)

Böckerna blir tv-serie. Berätta lite om det. Hur känns det att se sina karaktärer tolkas av andra?
– Första säsongen av Wisting spelas in just nu. Det kommer att bli tio avsnitt som baserats på böckerna Grottmannen och Jakthundarna. Än finns inget premiärdatum men de kommer att visas på Viaplay någon gång i början av 2019.
Jag har väldigt lite med själva produktionen att göra, men serien spelas in i min hemstad, Larvik, där även handlingen i boken utspelar sig, så jag har varit med på några inspelningsdagar. Däremot har jag kommit med förslag så att verklighetskänslan från böckerna behålls i serien.
Det är en stor produktion med många professionella människor så jag är inte orolig för resultatet.

Hur går du till väga när du skriver en bok? Hur ser processen ut och varifrån kommer inspirationen?
– För mig börjar allt med en idé. En bra idé till något som kan bli en spännande historia. Jag är alltid på jakt efter den goda idéen. Det är lite som att fiska. Du kastar och vevar in. Som regel sitter det inget på kroken men ibland får man upp en godbit.
Själva idén behöver inte vara så stor, den behöver knappt fylla ett par sidor men när den dyker upp så kan den få ligga i bakhuvudet, slå rot, spira, gro och fläta ihop sig med andra idéer. Men var kommer bra idéer från? Jag hämtar dem från verkligheten. Mina deckarböcker handlar om världen vi lever i, mord och brott har sina ursprung i social utsatthet som är lätt att känna igen. Kanske har jag lättare att identifiera bra idéer till deckare än andra efter som jag i nästan 20 år har arbetat som utredare.
Jag skriver faktiskt mina böcker först i Excel innan jag skriver dem i Word. Jag använder kalkylbladet för att rita ut och göra en skiss av mina historier. Varje kolumn är ett kapitel, och i cellerna skriver jag nyckelord. Sedan har jag några grundliga rader där jag håller reda på var jag är i tid och plats. Detta analytiska tillvägagångssätt är något som jag har tagit med mig från jobbet som utredare, där mycket handlar om att vara strukturerad och målinriktad. Den schematiska strukturen är också till hjälp när alla de små kugghjulen i en detektivroman tillslut ska passa in i varandra

När jag börjar skriva i Word tror jag att jag har hela berättelsen klar, men det händer under skrivprocessen att historien drar åt andra håll än vad jag från början planerade och att nya karaktärer träder fram. På så vis blir historien levande.

Vilka svenska författare läser du helst?
– Jag har alltid gillat Henning Mankell. Nu tror jag att jag har läst alla hans böcker. Andra jag uppskattar är Håkan Nesser, Åke Edwardson, Åsa Larsson och nu senast Malin Persson Giolito.

Har du något tips på något vi svenskar måste se/uppleva när vi besöker Norge?
– Åk till där jag och Wisting håller till, Larvik och dess lite mindre tvillingstad Stavern, som kallas Norges smilgrop. Det är Norges motsvarighet till Ystad. Det är en mysig liten kuststad i den delen av Norge där solen skiner starkast – men som också har sina mörka sidor. Det är de kontrasterna jag använder mig av när jag skriver, för allt har ju två sidor. Mörker och ljus, gott och ont, liv och död.

Dina tips på norsk krim vi inte får missa.
– Man måste absolut läsa min vän och kollega Jan Erik Fjell som har kommit ut med sina första böcker i Sverige.