Judasvaggan är den andra delen om Ulrika Stenhammar och Lovisa Ling som vi först mötte i Ärren vi bär. Ulrika arbetar som utredare vid Citypolisen i Stockholm och gruppen får ett fall på sitt bord där en flicka av utländsk härkomst som hittats död med brutala skador i underlivet. Kort därefter hittas ett spädbarn i en roddbåt, även det barnet tycks ha gått samma öde till mötes. Lovisa Ling och hennes kollega Jasmine arbetar samtidigt med att försöka infiltrera en internetbaserad tjänst som tillhandahåller material där barn utsätts för övergrepp och omänskligt våld. Spåren leder till Sydostasien, men också in i det egna tidningshuset. Lovisa har dock svårt att hantera de händelser hon upplevde i seriens förra bok och relationen med Ulrika blir allt viktigare för att hon ska orka hålla huvudet över ytan. De visar sig arbeta mot samma mål, både privat och professionellt.
Caroline Engvall har skrivit en bok som håller ett skyhögt tempo från första till sista sidan. Det är en otäck verklighet som målas upp och känslan förstärks ytterligare då jag läser efterordet och inser att vissa delar av innehållet är inspirerat av verkliga händelser. Judasvaggan återspeglar vår samtid och det redan hårda klimat som bara tycks bli kyligare, en värld där kvinnohat, respektlöshet inför andra människor och våld breder ut sig och blir normaliserat för vissa individer. Caroline Engvall skapar spänning med sin fiktiva bok, men hon visar samtidigt ett problem som är så smutsigt att många kanske helst vill sopa det under mattan. Det går inte att undgå att bli berörd. Judasvaggan är också ett skickligt romanbygge med en tät intrig och livfulla karaktärer. Kanske tycker jag att det går lite för fort, att slutet kommer väl hastigt. Det intrycket kan också komma sig av att jag läser ut boken i ett svep och känner att en så rasande spännande berättelse kunde ha fått räcka lite längre.
Utgiven av: Southside Stories, 2018.
Finns hos: Bokus – Adlibris – Akademibokhandeln
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
Det spelar ingen roll om det är något jag BORDE få upp ögonen för, vissa saker är ändå alldeles för hemska för att jag ska kunna läsa om dem. Ibland måste jag värna om min egen sinnesro – framför att välja kunskap och upplysning. Det här låter som en fasansfull historia.
Sant, vissa saker kan bli för mycket. Förstår att många känner så, det gör även jag mellan varven.
Jag är lite nyfiken på den här! Har läst något av författaren tidigare men det var många år sedan nu.