Foto: Ola Axman
Pernilla Ericson är journalist och har lång erfarenhet som reporter och redaktör. 2016 debuterade hon även som författare med Spåren vi lämnar efter oss. I sommar är hon aktuell med sin tredje deckare i serien om Erlagruppen, När du vänder dig om. Jag fick chansen att intervjua Pernilla om bakgrunden till hennes nya bok, hur hon går till väga när hon skriver och hennes bästa lästips inför sommaren.
Här finns min recension av När du vänder dig om.
Din nya bok handlar om hur någon skickar falska inbjudningar till män via kapade konton på olika dejting-appar som resulterar i att de drabbade kvinnorna blir överfallna och våldtagna i sitt eget hem. Hur fick du inspiration till den här berättelsen och hur gick det till när du skrev den?
Jag skulle egentligen skriva en helt annan bok, Erlagruppen hade fått ett kidnappningsdrama att bita i, och jag satt i min skrivarlya på ön Ios för att slutföra arbetet. Men väl där kom det inte ut några ord på skärmen. Det berodde på att jag hade en helt annan historia i tankarna. Jag hade gjort en researchintervju innan jag åkte, med spelexperten Paula ”Fenjima”. Hon är, med sitt soliga humör och sin tekniknördighet, en stor inspiration till Erlagruppens researcher och hacker Aminah (men Paula är ingen hacker, det bör ju understrykas). Vi skulle prata om vilka prylar Aminah skulle kunna tänkas använda, men då började Paula berätta för mig om hot hon varit utsatt för när hon först började ta plats i spelvärlden och skriva om spel, samtidigt som hon lärde sig om dem. Hur männen på plattformarna där hon verkade blev provocerade av hennes närvaro, och gjorde allt för att få bort henne. Hot- och hatmejl, som övergick i fysiska hot, döda djur hemskickade, någon målade med bajs på hennes dörr. Och de gick ännu längre än så. De hackade hennes mejl och fick tag på privata bilder. Sedan riggade de en profil och började ragga på män i Paulas namn. Det de uttryckte där var att ”Paula” sökte män som kunde förverkliga våldtäktsfantasier. Komma hem till henne. De hade hennes adress, och det kom mycket riktigt hem en man till Paula, som trodde att han kom på inbjudan. Dörren var olåst och plötsligt stod han i hennes vardagsrum. Och hon fick kämpa för att få honom att förstå: ”Det är inte jag som har skrivit till dig.” Jag har i min yrkesroll mött människor som blivit utsatta för fruktansvärda nättrakasserier, men här blev jag chockad. Man hade försökt arrangera en våldtäkt med hjälp av en ovetande man. Och när jag sen satt där på Ios, så slängde jag mitt manus och började om. Det blev en kriminalroman om extrem förföljelse, med förövare med behov av att kuva kvinnor. Där ovetande män blir till brickor i ett spel.
När du vänder dig om baseras på verkliga händelser. Det sägs ju att verkligheten ofta överträffar dikten, men hur gör du för att hitta en bra balans mellan verklighet och fiktion? Är det lättare/svårare att skriva en bok som ligger nära sanningen än en helt fiktiv berättelse?
Jag har flera gånger nu fått frågan om varför jag inte föreslog för Paula att vi skulle skriva en bok som rakt av byggde på hennes fall. Min bok är ju fiktion, inspirerad av verkliga händelser. Det finns ju mängder av fall som beskrivits i lysande böcker, som Gellert Tamas Lasermannen och Jonas Trolles Jakten på Kapten Klänning. Svaret på den frågan är ju att det inte finns något naturligt slut i den verkliga berättelsen. Paulas anmälan lades ner och hon har aldrig fått rättslig upprättelse för det hon utsatts för. Hon har rest sig på egen hand, och är idag en älskad spelexpert i mängder av medier. När jag först kontaktade Paula och sa att jag ville skriva om själva angreppsmetoden i min bok, så frågade jag om hon ville att jag skulle hålla ursprunget till berättelsen och hennes identitet helt dold (i Författarens tack, med mera). Men hon ville stå med, med sitt namn. Hon jobbar stenhårt för att belysa trakasserier och övergrepp mot kvinnor som tar plats i spelvärlden, och hon gör det med stort mod. Och det märks ju tydligt att fler och fler män engagerar sig i den kampen, vilket är enormt glädjande. När jag skapade min förövare så hade jag mängder av material att titta på. Konkreta hotmejl och jargongen i kvinnohatiska forum. Min bok är ju också väldigt färgad av allt det som brann under metoo och incelrörelsens framfart. Sen är det andra bitar i min bok som har hemliga källor. En stor del av boken berör även hedersförtryck, och vittnesmålen som gett upphov till dem får vara helt anonyma, enligt önskemål.
Hur mycket betyder dina erfarenheter som journalist för ditt skrivande? Blir människor och levnadsöden du kommer i kontakt med en drivkraft i författarskapet?
Enormt mycket. Min yrkesroll och de ämnen jag belyst gör mig till en mycket bättre författare. Min första bok Spåren vi lämnar efter oss är väldigt färgad av alla de kvinnor jag mött, som anmält en våldtäkt bara för att se sin anmälan läggas ner, alla de som känt sig misstrodda och ifrågasatta i kontakten med rättsväsendet. Bitar av verkliga citat finns med i den boken, på grund av det. Det är en bok som självklart är skriven för att underhålla med nervkittlande läsning, men det är också en uppmaning att prioritera sexualbrott.
Hur ser resan ut från att en bokidé tar form i ditt huvud till att den är klar? Har du en tydlig bild av hur du vill ha det, eller blir det många omskrivningar innan manuset är klart?
Jag gör väldigt mycket research, gör intervjuer och besöker platser, testar på olika saker, vill ha alla frågetecken uträtade innan jag sätter mig och skriver. Jag har ett jättefint samarbete med en polis, Ludvig Sandberg, som också är en god vän. Jag jobbar igenom alla bitar, skapar en tidslinje för min bok, och så skriver jag kronologiskt. Ofta har jag hela boken klar i mitt huvud när jag sätter igång.
Förra hösten fick Metoo-rörelsen stort genomslag. Jag vet att du brinner lite extra för kvinnors frihet, rättigheter och lika värde, något som också märks i dina böcker. Hur väcktes ditt engagemang för de här frågorna? Vad kände du när alla kända och okända kvinnor började berätta i det offentliga rummet om vad de upplevt?
Engagemanget för jämställdhet är för mig en självklarhet, och den har funnits med sedan tonåren, när jag och mina vänner först började diskutera de här frågorna, som maktfördelningen, löneskillnaderna, fördelningen i hemmet, mäns dödliga våld mot kvinnor, hotet om sexuellt våld som gör att många känner sig otrygga. Det är frågor som borde engagera män precis lika mycket. Utsattheten för våld, rättigheten till att betraktas som en likvärdig förälder. Till ett helt känsloliv, att kunna prata om otillräcklighet och svaghet (självmordsstatistiken talar sitt tydliga språk).
Metoo innebar för mig främst en början på slutet av en tystnadskultur. Svart på vitt om hur många som drabbats. Att en hög position och inflytande inte längre var en garanti för att komma undan med trakasserier och övergrepp. Det var också ett samfällt vrål som väckte gehör för behovet av att lyfta de här frågorna, att prioritera dem.
Hur tror du att debatten som väcktes i samband med Metoo bäst ska hållas vid liv och utvecklas?
Vi har alla ett gemensamt ansvar för att tystnadskulturen inte får bre ut sig igen, är nog det enkla svaret på den frågan.
Berätta lite om vem du är och hur du blev författare?
Jag har skrivit sen jag var liten, mamma tog hem skrivmaskinsrullar med papper för att vanliga block inte riktigt räckte till. Jag är och har alltid varit en nyfiken, bokslukande person. I sena tonåren började jag jobba för tidningen Okej, och det blev vägen in i journalistiken, plötsligt reste jag och intervjuade världsstjärnor (Beyoncé är favoriten, hittills). Längre upp i åren växte mitt intresse för samhällsfrågor allt mer, och det fick jag utlopp för på redaktioner som SalongK.se, Aftonbladet och TV4. På Aftonbladet var jag bland annat chef för avdelningen Wendela, som fokuserade på familje-, relations- och jämställdhetsfrågor. Läsarna var minst sagt engagerade – på både gott och ont. Privat är jag nykär, har en gigantisk bekantskapskrets och stor familj. Precis som min huvudkaraktär Liv Kaspi gillar jag kampbetonad träning, och jag är instruktör inom en brottningsinfluerad träningsform heter ruffie. Grundaren av den träningsformen är kampsportaren Musse Hasselvall, och tillsammans jobbar vi igenom alla kampscener i mina böcker så att de blir trovärdiga.
Om du någon gång fick skriva en helt annan bok än en deckare/thriller, vad skulle den handla om?
Jag har mängder av andra böcker i huvudet, i olika genrer. Jag har ju bara börjat! Men om vad, det tänker jag inte avslöja nu… 🙂
Hur ser din bokhylla ut? Vilken typ av böcker läser du helst?
Jag läser brett, så länge som det är välskrivet. Jag dras till skickliga berättare och språklig höjd, men också livsöden som engagerar mig och säger något om vår samtid. Låter mig resa i andras erfarenheter. Några favoriter är Chimamanda Ngozi Adichie, Gellert Tamas, Margaret Atwood, Jonas Gardell, Joyce Carol Oates, Paul Auster, Lena Einhorn och Hanne-Vibeke Holst.
Slutligen, vilka är dina tre bästa lästips inför sommaren?
Ninni Schulmans ”Bara du” – en fullkomligt nervkittlande relationsthriller. Gåshud i sommarvärmen!
Colson Whiteheads ”Den underjordiska järnvägen” – amerikanskt 1800-tal, om den hemliga rörelsen som kämpade för att frita slavar. Blodisande läsning, en bok som är svår att lägga ifrån sig, och en viktig påminnelse.
Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945. Här får du lära känna författaren närmare. Men det är också tankeväckande och obehagligt att läsa om hur snabbt det gick. Från fred till krig. Om hur hela världen plötsligt stod i brand. Om hur mycket deras samtid påminde om vår.
Johannas Deckarhörna 