Alice faller och slår i huvudet under ett träningspass på gymmet. När hon vaknar upp undrar hon vem den gamla kvinnan som hänger över henne är. Det visar sig vara hennes jämnåriga väninna, men Alice har inget minne av de tio senaste åren av sitt liv och ställer sig frågande till det mesta. Hon visar sig ha tre barn som hon inte vet något om. Det pågår en uppslitande och bitter skilsmässa från hennes älskade Nick och Alice har ingen aning om vad som har kunnat gå så fel emellan dem. Hon ser sig omkring i sitt liv och känner inte igen sig själv. När blev hon förtjust i att träna och vem har bestämt att väggarna i hennes hem ska var målade i stereotypa, intetsägande färger som ser ut att ha hämtats ur ett inredningsmagasin? Alice känner sig som en vikarie, hon kastas in i en vardag där hon inte känner igen människorna eller kan rutinerna. Ingen vet om hon kommer få minnet tillbaka, och till dess att den information hon har förlorat återvänder måste hon helt enkelt försöka spela med och anpassa sig.
Berättelsen om hur Alice mitt i livet tappar minnet och förlorar tio år av sitt liv är en tankeväckande och på många plan intressant berättelse. Liane Moriarty skriver med stor inlevelse och känsla för detaljerna, hon är enormt skicklig på att skildra karaktärer och få oss läsare att känna det hennes huvudpersoner upplever. Det är både frustrerande och fasansfullt att inte minnas sina egna barn, men det blir också en slags väckarklocka för Alice. Hon funderar mycket över den person hon har blivit och hur relationen till Nick har kunnat gå över styr. Alla dem hon sårat och trampat på tårna för att bli den hon är, en perfekt, vältränad, engagerad hemmafru, var det verkligen värt det? Om hon fick chansen att ändra det som gått fel under de där tio åren, skulle hon fatta de rätta besluten då?
Liane Moriarty är också skicklig på att skapa en intresseväckande historia med förhållandevis små och enkla medel. Hon skapar konflikt och dramatik på exakt de rätta ställena. Det finns dock en sak som gör att det för mig inte blir en bok att sträckläsa, trots driv och lättläst språk. Moriarty beskriver allting så mångordigt, målande och ingående att det ibland tar andan ur mig som läsare. Hon förlorar sig i detaljerna på ett sätt som förvisso inte är fel utan snarare hennes stilistiska kännetecken. Ibland blir det helt rätt, ibland glider det iväg och förvandlas till en utläggning. Trots det är det här en berättelse jag tycker väldigt mycket om och jag gillar det budskap om att en omvälvande händelse kan bidra till att man stannar upp och tänker över sitt liv och sina val som boken vill förmedla.
Utgiven av: Albert Bonniers förlag, 2018. I översättning av: Anna Strandberg.
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
Gillar Moriarty. Den där tror jag att jag vill läsa!