Foto: Thron Ullberg – från Bonnierförlagen
Camilla Sten debuterade med En annan gryning och skriver numera barn- och ungdomsböcker tillsammans med deckarförfattaren Viveca Sten. Hon studerar även psykologi vid Uppsala universitet.
Hej Camilla! Du är i höst aktuell med andra boken om Tuva och Havsfolket, Sjörök, en rysare som vänder sig till barn och ungdomar. Som författarpartner har du din mamma, Viveca Sten. Berätta, hur fick ni idén till de här böckerna som utspelar sig i Stockholms skärgård?
Först tänkte vi faktiskt skriva en ungdomsdeckare! Stockholms skärgård är en miljö vi har gemensamt – familjen har tillbringat somrarna där sedan jag var liten! – så det kändes naturligt att låta böckerna utspela sig där. Vi kom så långt som att skriva ett synopsis till en första bok, men … hur ska jag uttrycka det här på ett diplomatiskt sätt? Den var verkligen fruktansvärt dålig. Totalt värdelös. Det var en blek kopia på ”Vi Fem”-serien av Enid Blyton, fast utan hunden, och alla vet ju att hunden är det bästa med ”Vi Fem”!
Men sedan var vi på Bokmässan i Göteborg – jag vill säga att det var 2014? – och gick runt på golvet och pratade om när vi skulle börja skriva boken. Vi drog fötterna efter oss båda två, eftersom vi båda var medvetna om att boken inte skulle bli särskilt bra, men ingen av oss ville såra den andras känslor! Så vi vandrade runt och kom med olika ursäkter för varför vi inte skulle börja skriva den. Halvvägs genom en lång, utdragen bortförklaring från min sida gick vi förbi Bonnier Carlsens monter och såg ett ställ med ”Pax”-serien, och då fick jag en snilleblixt. Jag stannade mitt i steget (jag är eventuellt aningen mer dramatiskt lagd än vad mamma är) och förkunnade: ”Mamma! Vi skiter i det här. Det är ett jättedåligt synopsis. Vi skriver en rysar-serie istället. Det kommer att bli skitbra.”
(Och här skiljer sig våra versioner åt en aning. Som jag minns det så tog det några veckor att övertyga mamma om att det var en bra idé, men hon hävdar bestämt att hon hoppade på rysar-tåget omedelbart.)
Böckerna vänder sig till barn som är ca 9-12 år. Förutom en spännande historia berättar ni också om hur miljön i havet förstörs av människor, och hur det upprör Havsrået. Böckerna handlar även om huvudpersonens svårigheter att känna tillhörighet och att passa in bland kompisarna. Hur tänker du kring att väva in viktiga frågor och teman i böcker som vänder sig till unga? Är det ett sätt att väcka intresse och ökad förståelse för t ex miljöfrågor?
Det gäller nog inte bara unga! Vi människor har lättare att ta till sig koncept om de förmedlas i form av en historia. Det är det som ligger till grund för hela reklambranschen, trots allt. Men ja, miljötemat blev naturligt en del av berättelsen när vi började skriva. Östersjön är världens mest förorenade hav, och vi har båda sett effekterna av miljöförstöringen – nedskräpningen, övergödningen som leder till allt värre algblomning om somrarna – med egna ögon. Så när vi fick chansen att berätta för barn om vilken effekt vi har på miljön runt omkring oss så kändes det som en fantastisk chans att faktiskt försöka göra någonting åt problemet. Det är trots allt nästa generation som kommer att drabbas av de verkliga effekterna av vad vi gör just nu.
Djupgraven och Sjörök bjuder även på ett och annat skrämmande inslag, havsormar och gengångare. Vad är roligast med att skriva för barn? Kan man ta ut svängarna och låta fantasin flöda fritt i större utsträckning när berättelsen vänder sig till en yngre publik?
Haha, åh, slukaråldern är en fantastiskt tacksam publik! Jag minns det fortfarande som min bästa läsålder. När man är 11, 12 år så är man så stor att man kan ta till sig svåra och läskiga koncept men tillräckligt ung för att verkligen leva sig in i boken. Man har inte riktigt den analytiska distans som vuxna lägger sig till med. Allt det magiska och läskiga känns mycket mer, och mycket mer omedelbart. Så ja!
Du har även skrivit en bok för den vuxna publiken, En annan gryning. Berätta lite om den!
”En annan gryning” är en dystopisk spänningsroman som handlar om ett Sverige några år in i framtiden som har lämnat EU och stängt gränserna efter att ett främlingsfientligt, högerextremt parti tagit regeringsmakten. I det Sverige där boken utspelar sig har partiet lagt en tung censur över media och infört ett apartheid-system som begränsar tillgång till välfärden baserat på härkomst. Boken följer en liten grupp som försöker göra motstånd genom att sprida anti-regerings-propaganda, men allt ställs på sin spets när de får kontakt med en anonym bloggare som säger sig ha information som skulle kunna störta regeringen. Frågan är om de är villiga att ta risken.
Jag skrev första utkastet till ”En annan gryning” under hösten 2013, och under mina första samtal med Ordfront förlag – som skulle komma att ge ut boken – så minns jag att de sa att de gillade konceptet, men tyckte att jag borde flytta handlingen längre in i framtiden. Det kändes inte realistiskt att det skulle gå utför så snabbt, tyckte de. Fyra år senare är vi ungefär halvvägs in i min alternativa tidslinje och jag har aldrig varit så ledsen över att ha haft rätt.
Har du planer på fler böcker framöver? Hur är det att skriva ensam, jämfört med att vara ena halvan av en författarduo?
Jag har faktiskt precis skrivit på ett avtal om min nästa bok för vuxna! Det är en spänningsroman med rysarinslag som utspelar sig i de norrländska skogarna. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att processen ser ganska likadan ut, men det beror nog mer på hur vi delar upp arbetet. Den stora skillnaden är att när jag skriver med mamma så slipper jag göra de saker jag tycker är tråkiga, som att kolla upp platsnamn eller hålla koll på datum, haha!
När jag pratar med min mamma kan vi ibland nästan avsluta en mening den andra har påbörjat. Är det en fördel att Viveca och du känner varandra väldigt väl när ni ska skriva tillsammans? Hur fördelar ni arbetet med böckerna emellan er?
Ja, gud ja! Jag tror att en del av anledningen till att samarbetet har gått så smidigt är att vi genomlevde min värsta tonårsperiod tillsammans. Mellan det att jag var 12 och 14 år kunde jag och mamma inte utbyta mer än fyra ord med varandra utan att det mynnade ut i ett våldsamt gräl, som det ju nästan undantagslöst är med mödrar och döttrar i tonåren. Så nu för tiden övergår eventuella meningsskiljaktigheter aldrig i konflikt – oavsett vilken typ av potentiellt gräl det gäller så har vi redan haft det! Den sortens kommunikationsgenvägar är svåra att hitta utanför familjen.
Vi har delat upp det så att vi båda får ansvar för den del i processen vi gillar bäst. Vi pratar ihop oss om handlingen, och sedan sätter jag mig ner och skriver det första utkastet. Efter det redigerar mamma råmaterialet och förvandlar det till en bok. Sedan går det fram och tillbaka mellan oss några gånger till, men det är egentligen där boken föds.
Foto: Thron Ullberg – från Bonnierförlagen
Slutligen, om du fick tipsa om någon bok som tycker alla borde läsa i höst, vilken skulle det vara?
Åh, det är så svårt att välja! Men ”Kidnappningen” av Anna Schulze är en sällsam läsupplevelse. En verklighetsbaserad familjesaga som biter sig fast och vägrar släppa taget. Jag plockade upp den i slutet på sommaren, och det har nog inte gått en dag sedan dess utan att jag har tänkt på den.
Tusen tack till Camilla Sten för att du tog dig tid att svara på mina intervjufrågor!
Recensioner:
Johannas Deckarhörna 