I den tredje och avslutande boken om Sofia Bauman och sektledaren Franz Oswald har det gått några år. Sofia är numera föreståndare för ett härbärge för avhoppare från sekter och lever tillsammans med Benjamin och tonårsdottern Julia. Tiden i ViaTerra och turbulensen efter att hon lämnade Dimön ter sig mest som ett avlägset men obehagligt minne. Efter många års tystnad gör sig dock Franz Oswald påmind igen, och hans manipulativa och övertygande sida har med åren förfinats till fulländning. Plötsligt blandar han sig i allt Sofia gör. Han visar sig vara ägare till marken där härbärget ska återuppbyggas efter att ha skadats av en storm, han vill ha insyn i skrivandet av hennes kommande bok och framförallt uppvisar han ett osunt stort intresse för Julia. Själv har han också barn. De båda tvillingsönerna Thor och Vic utbildas i hans egen skola Jordens barn för att gå i hans fotspår.
Det krypande obehaget som kännetecknar Sekten på Dimön och Sekten som återuppstod, de två tidigare böckerna, återfinns även i den här berättelsen och Franz Oswald försöker obemärkt av Sofias kraftiga motstånd att infiltrera hennes liv. Trots att hon svurit att aldrig mer ha något med honom att göra dyker han snart upp överallt, och Sofia hamnar i en situation där det blir oundvikligt att helt ignorera honom. Ganska snart börjar det hända obehagliga saker. Sofia känner sig iakttagen, hon hittar övervakningskameror hemma i huset och dottern Julia blir överfallen. Franz Oswald bedyrar sin oskuld, och hävdar envist att han är en annan människa nu. Han har utvecklats till en person som söker förlåtelse och gottgörelse. Återigen är allt ett psykologiskt spel, och det mesta handlar i själva verket om manipulation och att försöka kväsa de som sätter sig upp mot Oswalds och därmed sektens vilja. Det mest skrämmande för Sofia Bauman är kanske ändå Oswalds försök att slå klorna i Julia.
Mariette Lindstein fortsätter att leverera spänning på hög nivå, och det är en målande berättelse skriven med stor inlevelse vi får ta del av i Sektens barn. Här väcks också frågeställningar kring vad det gör med ett barn att hjärntvättas och brytas ned redan från tidig ålder. I Jordens barn är det inte aktuellt att utvecklas till egna individer, utan det Oswald vill skola upp är lydiga tjänare och verktyg. Det känns välbalanserat att författaren också har låtit det gå en tid, att böckerna i trilogin skildrar tre olika faser av sektlivet och därmed inte tillåts stå och stampa alltför länge på samma ställe. Jag uppskattar också att de utmärker sig inom den svenska spänningslitteraturen och berättar en helt egen historia som skiljer sig från många andra böcker i genren. Liksom tidigare serverar också författaren långt mer än spänning då det finns ett psykologiskt djup i den maktutövning Franz Oswald ägnar sig åt. Han vill styra människor genom att förstöra deras självkänsla och ta ifrån dem deras egna tankar, en härskarteknik som troligen är lika gammal som mänskligheten själv. Sektens barn rekommenderas som sträckläsning i sommarnatten.
Utgiven av: Bokförlaget Forum, 2017.
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
En reaktion till “Sektens barn av Mariette Lindstein”