När Bo Eriksson inleder sin berättelse om ätten Sture är ridån på väg att gå ned för dess makt och inflytande i den svenska historien. Det 1567, och på Svartsjö slott utanför Stockholm utspelar sig upptakten till det som kom att kallas Sturemorden i Uppsala, där Erik XIV lät likvidera tre män av ätten Sture samt ytterligare några högadliga herrar som han hade anledning att tro konspirerade emot honom. Erik XIV avsattes sedan av sina bröder eftersom han ansågs sinnessjuk, men vilka var egentligen Sturarna? Låg det något bakom konspirationsteorin och varför fruktade kungen Svante Sture och hans söner så mycket? Bo Eriksson tar oss med bakåt i historien och berättar hur allt började.
Under medeltiden, långt innan adelskap och riddarhus existerade, framträdde en man av en ätt som kom att kallas Sture. Han hette Anund och uppskattades för de ting han utfördes i rikets tjänst. Vid denna tid står ridderskapet näst efter de kungliga i rikets hierarki, och hit hör Anund. Genom äktenskap och förläningar blir snart familjen Sture en släkt att räkna med inom makteliten.
Under den stormiga unionstiden på 1400-talet då kungen satt i Köpenhamn och enligt de svenska stormännens åsikt la näsan i blöt i angelägenheter han inte borde ha med att göra väcks tankarna på att återigen göra Sverige självständigt. Karl Knutsson Bonde lyckas med föresatsen att bli kung, men besegras gång på gång av danskarna och innehar makten vid hela tre olika tillfällen. Vid hans hov finns en ung man som heter Sten Sture, och han tar vid efter Karl Knutsson Bondes bortgång. Sten Sture utropas till riksföreståndare och bli i realiteten landets makthavare. Med honom dör den grenen av ätten ut, men en ny Sture kommer återigen att bli riksföreståndare i Svante Nilsson. Att han plockar upp namnet har mycket med dess klang inom storpolitiken att göra. Svante efterträds av sin son Sten d y som gifter sig med Kristina Gyllenstierna. Sten Sture d y stupar dock i strid mot den danske kungen Kristian II som efter sitt intåg i Stockholm rensar inom högadeln och avrättar alla obekväma element i Stockholms blodbad. En som dock överlever eftersom han inte är närvarande i huvudstaden är Gustav Eriksson Vasa. Så vill ödet att det inte är en Sture som bestiger den svenska tronen trots ättens framstående position och naturliga anspråk, utan det blir istället Gustav Vasa som kommer att bli det självständiga Sveriges landsfader och konung. Men ännu en generation senare, när Sten och Kristinas son Svante Sture, gift med drottning Margareta Leijonhufvuds syster Märta, anländer till Uppsala utgör han ett så pass stort hot i Erik XIV: s ögon att det kommer att kosta honom och hans söner livet.
Bo Eriksson berättar om Sturarna, men också om 1400- och 1500-talets Sverige och den politiska arena som familjen verkade på. Det är förvisso facklitteratur, men Bo Eriksson skriver lättsamt och medryckande, och framförallt sätter han med sin skildring av tiden och diverse företeelser i det senmedeltida svenska samhället familjen i sitt sammanhang. Sturarna hade aldrig kunnat uppnå makt och rikedom utan sina fränder bland riddare och adelsmän. Det sägs att historien alltid skrivs av vinnaren, och det stämmer även i det här fallet, för familjen Stures framträdande roll i den svenska historien har hamnat i glömska till fördel för ätten Vasa. Så mycket intressantare då att Bo Eriksson väljer att lyfta det här perspektivet på en av de mest blodiga och omvälvande perioderna i svensk historia i sin bok. Sturarnas tid som riksföreståndare kring år 1500 jämnade på många sätt vägen för Gustav Vasa ett par decennier senare, och det är kanske inte helt orimligt att Vasakungarna därmed alltid kände att familjen Stures eventuella anspråk på makten var minst lika stora som deras egna.
Utgiven av: Norstedts, 2017.
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
Den här boken verkar jätteintressant.
Ja det är den!
Kul med en lite udda bok i bokbloggsflödet. Den låter faktiskt oväntat intressant!
Ja, det är jättekul att även få recensera historieböcker ibland.