Häxan av Camilla Läckberg

Det finns kanske en sak som vi fruktar framför allt. Att något ska hända våra barn. När fyraåriga Linnea försvinner spårlöst och senare återfinns mördad i skogen lamslås hela Fjällbacka av den fruktansvärda chock och fasa detta innebär, och inte minst av det faktum att mördaren troligen finns ibland dem. Händelsen väcker också gamla minnen till liv, då exakt samma sak hände för trettio år sedan. Den gången hette flickan Stella. Hon försvann från samma gård och återfanns död på samma plats. En händelse som knappast kan vara någon slump, särskilt inte eftersom en av de två tonårsflickor som erkände brottet nyligen återvänt till Fjällbacka. Men varför skulle Marie, som idag är en firad skådespelerska, mörda igen? Det fanns många frågetecken redan för trettio år sedan. Motivet till varför Marie och Helen skulle ha dödat Stella, eller varför de skulle erkänna om de i själva verket var oskyldiga, har hela tiden förblivit höljt i dunkel.

Vi får även i ett historiskt perspektiv följa Elin, som under 1600-talets häxprocesser i Bohuslän kommer att anklagas för häxeri. I de historiska kapitel som handlar om Elin, hennes syster Britta och Brittas make Preben vilar en domedagsstämning redan från första kapitlet. Att det aldrig kommer att gå väl förstår man som läsare ganska tidigt. Ändå är det intressant att följa hur författaren gestaltar avundsjukan och hämndbegäret som leder fram till att Elin blir anklagad för att vara en häxa.

Just tematiken kring häxjakt är något som Läckberg sedan återkopplar till i sin samtida berättelse, för det står klart att det även är ett fenomen som förekommer idag, om än i helt andra former. För vad händer egentligen när fördomar får styra och rädslan för det okända gör att någon instinktivt svartmålas? Hur snabba är vi upplysta 2000-talsmänniskor när det kommer till att döma någon utifrån en första anblick eller en enskild händelse? I Fjällbacka finns ett asylboende och de syriska flyktingar som uppehåller sig där blir i allmänhetens ögon per automatik misstänkta för mordet på den lilla flickan. De som inte vill ha syrianer i Fjällbacka ser sin chans få bevis för att de inte har där att göra. I det fallet blir det inte en fråga om skuld längre, det blir en form av kampanj där de krafter som inte vill ha människor från främmande kulturer i sitt lilla samhälle får vatten på sin kvarn, och det dröjer inte förrän asylboendet står i brand. Detta utan att det egentligen finns några belägg för att den skyldige skulle ha anknytning dit, det är enbart rykten och en allmänt orolig stämning som triggar igång den händelsekedjan. Här fångar Camilla Läckberg upp ett fenomen som är i högsta grad relevant i vårt samhälle idag.

Häxprocesser kan också relateras till även i andra former. Det kan vara den populära tjejen i skolan som plötsligt finner sig själv baktalad och utfryst för att hon gått sin egen väg och brutit normen, eller kändisen som gjort ett kontroversiellt uttalande eller valt en livsstil som avviker och därmed blivit en paria. Båda finns i Läckbergs bok, såväl tonåringarna som Hollywoodstjärnan. På det sättet gillar jag hur titeln faktiskt får en mångbottnad betydelse, beroende på hur man tolkar berättelsen och dess olika element. Det känns genomtänkt på många plan.

Så kanske det viktigaste, hurdan boken är att läsa. När mitt deckarintresse väcktes för drygt tio år sedan var Camilla Läckbergs tidiga böcker i Fjällbackaserien bland de första jag läste, och de väckte mersmak. Sedan dess har nya böcker om Patrik Hedström och Erica Flack känts som något av en högtidsstund. Men det finns också alltid ett visst frågetecken, tänk om jag inte kommer att tycka lika mycket om den nya berättelsen som de tidigare. Alla författarskap går lite upp och ned, och man fastnar olika för handlingen beroende på hur mycket den tilltalar just mig. Det känns då extra roligt att kunna konstatera att Häxan är en av de absolut bästa böckerna hittills i Camilla Läckbergs serie. Den är 600 sidor lång, men ändå blir inget överflödigt. Läckberg väljer att låta många karaktärer komma till tals, och då går det här sidutrymmet åt för att vi verkligen ska komma alla inpå livet och lära känna dem. En kortare version med lika många berättarröster hade med all sannolikhet blivit för platt rent handlingsmässigt.

Trots att vi i ett tidigt skede vet vad som är den officiella versionen av vad som hände Stella för trettio år sedan och att den informationen kommer oss till del ganska tidigt, går inte berättelsen på tomgång vid något tillfälle, trots att det lätt hade kunnat bli så. Istället väcker författaren skickligt vår nyfikenhet för att sedan brodera ut historien. De privata angelägenheter som ibland kanske tagit väl stor plats i förhållande till själva intrigen i tidigare böcker känns här mer välbalanserade.

Jag imponeras av hur Läckberg förvaltar den berättelse hon har valt att skapa, hur skickligt och välavvägt hon hanterar konsten att gestalta karaktärer, förmedla känslor och att skapa spänning. Det finns många svenska författare idag som har ambitionen att skriva just den typ av bok som Häxan är, en deckargåta med förankring i såväl samtid som vardagsliv, men det är bara ett fåtal som lyckas göra det med den guldkant som Camilla Läckberg här levererar. Jag är vanligtvis en snabbläsare, men den här boken fann jag mig själv spara lite på eftersom den annars riskerade att ta slut alldeles för fort.

Utgiven av: Bokförlaget Forum, 2017.

Boken kan köpas hos Bokus och Adlibris

Betyg 5 av 5