Syndafloder är den sjätte och avslutande delen i Kristina Ohlssons uppmärksammade och hyllade serie om Alex Recht och Fredrika Bergman. En intervju med författaren finns att läsa här, på Piratförlagets hemsida.
Döden är oundviklig, och förr eller senare kommer den till alla. Den kommer att tycka bort människor som står dig nära, och kanske är det en dag du som rycks ifrån dem du älskar. Men vad händer med dem som blir kvar, och vem ska i slutändan betala för de synder som begås? Det är sommar i Stockholm och Fredrika Bergman kämpar för att hålla fasaden uppe. Hon valde ett liv med en äldre man, ett liv många ifrågasatte. Nu ser hon slutet på en era i hennes liv nalkas, och den skrämmande tanken på det vakuum som kommer att följa får henne ur balans.
Vid denna tid hittas också en man mördad i sitt hem, och han är bara den förste i en lång rad. Alex Recht och Fredrika Bergman anar det inte till en början, men de har alla syndat. De har svikit, och i stunden allvar valt att inte göra det rätta. Snart ser poliserna också ett samband genom att de stött på flera av de inblandade i sina tidigare fall. Samtidigt försöker också begravningsentreprenören Noah desperat att få myndigheterna att uppmärksamma det faktum att hans bror och dennes familj är försvunna. Polisen utgår ifrån att de uppehåller sig i Australien. Noah är säker på att så inte är fallet, och kanske finns det en koppling till de andra händelser som poliserna i ”Lejonkulan” utreder.
Så kom den då, den efterlängtade sista boken i Kristina Ohlssons serie om Fredrika Bergman. En bok man helst vill hetsläsa, samtidigt som man vill spara på den lite till. Ohlsson lovar i alla fall att fortsätta skriva, och det är väl en rasande tur det. Syndafloder är på många sätt ett avslut, både för karaktärerna och för läsaren. Författaren skickar referenser och knyter an till flera av de tidigare böckerna i serien. Har man inte läst dem, eller om det gått lång tid sedan dess (debuten, Askungar, kom redan 2009) finns en viss fara i att man kan missa en del av detaljerna och dess hänsyftningar. För mig personligen kommer dock det mesta tillbaka, och jag tycker att Ohlsson lyckas med just det koncept hon har valt på ett väldigt bra sätt.
Liksom i tidigare böcker finns det ingen hejd på vad Ohlsson låter sina karaktärer genomgå och uppleva. Trots det köper jag handlingen rakt av, och det här är verkligen en rasande skickligt skriven bok som är omöjlig att släppa. Det är så många trådar och villospår, men Kristina Ohlsson skriver så väl att nästintill ingenting lämnas åt slumpen. Så klarar bara de främsta av att paketera en deckarintrig. Återigen har Kristina Ohlsson lyckats med konsten att skriva en mångbottnad och alltigenom uppslukande berättelse om hämnd, upprättelse och starka känslor. Garanterat en av årets bästa deckare!
Utgiven av: Piratförlaget, 2016.
Finns hos Bokus och Adlibris eller din lokala bokhandel.
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 
Håller med om allt 🙂
Funderade på varför jag köper det hon låter poliserna uppleva medan jag inte gör det ibland när andra författare gör motsvarande sak…
Hon säljer helt enkelt in sin historia så bra att jag köper vad som helst… 😉
Har inte läst vad du har skrivit, ville bara kolla betyget 🙂 Jag har ju tänkt läsa den någon gång.
Betyget talar ju för sig självt 😀
Extra roligt att läsa recensioner som skiljer sig åt, hur olika man kan uppfatta samma bok. Den här gången var vi som sagt inte helt eniga.
Intressant det ni skriver om att man antingen köper eller inte köper det huvudpersonerna är med om. Jag köpte ju inte historien den här gången, och jag undrar också över vad det är som gör att man gör det ibland och ibland inte. Jag brukar acceptera Keplers många gånger helt osannolika händelseförlopp, och jag undrar om skillnaden är att Keplers böcker inte ligger nära min verklighet, så jag lägger inte in någon trovärdighetsaspekt i det de skriver, utan accepterar det de skriver som en hårdkokt och spännande tempokriminalare helt enkelt. I Syndafloder är det inga sagofigurer som är huvudpersoner, som ju Keplers faktiskt är, utan ganska vanliga människor med ganska vanliga liv. Då hakar jag upp mig på att att motiven inte är trovärdiga och att detaljerna kring morden lyfts fram som viktiga ledtrådar och så visar det sig att de inte är det, utan bara spänningshöjare. Jag får inte ihop det med det övriga upplägget. Jag tycker ändå att det är en helt ok kriminalroman, även om jag nästan direkt förstod vem som låg bakom händelserna, däremot inte varför. Och kanske hade jag tyckt bättre om den om jag följt serien från början.
Ha en fin kväll!
Håller med, det är helt olika vad man ”köper” som trovärdigt. Det är nog mycket individuellt, och beror alldeles på hur det är skrivet och vad det handlar om. Jag har stundtals svårt för Kepler av just det skäl du nämner som positivt, att karaktärerna är på gränsen till övernaturliga. 😉
Blev ju tvungen att se vad jag gett Kepler för betyg och såg att Sandmannen fick en 3:a, just av den anledningen att det inte var trovärdigt 😉 Deras senaste fick en 4:a, eftersom karaktärerna var mer mänskliga och jag blev mer berörd och faktiskt brydde mig litet om hur det skulle gå för dem. Så svaret kanske är trovärdighet för mig.
Du skriver precis det jag också tänker, välformulerat! Jag tänker att det är en värdig och fin avslutning på en serie som i det hela är något av det bästa som deckarsverige sett.
Tack Anna, och visst är det en deckarseriernas Rolls Royce!
Jag håller med dig att det är ett värdigt avslut. Undrar alltid varför jag köper allt hemskt som händer poliserna. Det känns alltid så tragiskt men det är nog för att de kämpar på ändå och inte gräver ned sig.
Så är det nog 🙂