Nordirland under tidigt 1980-tal är en plats som präglas av motsättningar. Terrorn finns ständigt närvarande och för polisen är faran extra påtaglig. IRA spränger gärna lagens väktare i luften. Regionen präglas av lågkonjunktur, arbetslöshet och hoppet om en ljus framtid lyser med sin frånvaro. Där finns också konflikten mellan protestanter och katoliker, varav den senare gruppen håller andan efter att påven utsatts för ett mordförsök. Mitt i allt detta försöker inspektör Sean Duffy lösa ett mord på en man som hittats med ena handen avhuggen. Mycket tyder på att offret var homosexuell, vilket i samhällets ögon inte är acceptabelt. Mördaren verkar vara en man med smak för klassisk musik och den hellenistiska kulturen, vilket får Sean Duffy att utesluta separatistgrupperna. Jakten på mördaren går genom ett slitet Carrickfergus där allt verkar återspeglas i gråskala. Som så ofta är det en kamp mot klockan att hitta gärningsmannen.
Kall, kall jord är den första boken i en serie om Sean Duffy, och det är en riktigt dyster och hårdkokt historia. Jargongen är ganska brutal, kanske i ett försök att återspegla det ständiga hotet mot karaktärerna om att bli dödade i ett attentat med allt vad det innebär. Det mesta i McKintys berättelse ger en bild av ett ruffigt och uppgivet Nordirland. Det märks också att boken utspelar sig i en annan tid, då en del värderingar känns ganska daterade. Trots att det hela tiden händer saker fäster jag mig aldrig för den här berättelsen. Det är en sådan bok som man fortsätter läsa för att se hur det slutar, men utan något större engagemang. Om det är den råa tonen som inte tilltalar mig, eller berättelsen i största allmänhet, det kan jag inte riktigt sätta fingret på. För mig känns det också som att McKinty gärna vill efterlikna sina skotska kollegor Ian Rankin och Stuart MacBride, som också ofta använder sig av samhällets gråskala i sina berättelser. Som noirdeckare fungerar den helt okej, men jag känner inget överväldigande behov av att läsa mer av Adrian McKinty.
Utgiven av: Modernista, 2016. I översättning av: Nils Larsson.
Betyg 2+ av 5
Johannas Deckarhörna 
Jag tror jag har den liggande, nu åker den nog längre ner i läshögen.
Ja det kanske finns de som lockar mer. 😉
Oj, jag känner mig egentligen mer nyfiken på den nu 🙂 Många verkar tycka som du, men det finns några som gillat den väldigt mycket och det gör mig förvirrad 😮
Roligt att även en mindre positiv recension kan väcka intresse. 😉
Äntligen någon som tycker någorlunda lika som jag 😉 Fast jag gav t.o.m. upp läsningen….
Tydligen finns det en del som gillar…. Tur att man får tycka olika då, men kanske inte helt oväntat att vi tycker lite lika om den. 😉
Den där boken står och väntar i min bokhylla.
Blir intressant att se vad du tycker om den 🙂
Det är så intressant att se hur olika läsare kan tycka helt olika om samma bok! Jag gillade den faktiskt riktigt mycket och kommer gärna läsa fler! =) Gillar just att samma bok kan få olika läsare att uppleva och känna på helt olika vis, precis som det ska vara!
Ja, precis, det är så det ska, och bör, vara! 😀