Återigen har ondskan kommit till Svartåsen då Cecilia Ekbäck är tillbaka med en fristående uppföljare till I vargavinterns land. Året är 1856 och tre män har mördats i den lilla byn. Magnus Stille skickas norrut av sin svärfar justitieministern då denne oroar sig för att lapparna är på väg att starta ett uppror mot nybyggarna. Med sig på resan får Magnus sin svägerska Lovisa. Justitieministern är vred på sin dotter och anser att hon behöver komma iväg från Stockholm, och i faderns ögon är det avsett som ett straff. För Lovisa blir det istället hennes livs äventyr.
Magnus har ett brinnande intresse för mineraler och blir snabbt intresserad av Svartåsen som verkar innehålla en stor fyndighet av järnmalm. Lovisa däremot fascineras mer av människorna och deras hemligheter. För att inte allt står rätt till i byn verkar uppenbart, och det beror inte enbart på att tre av dess mest framstående invånare mördats. Här finns motsättningar mellan samer och nybyggare, en stor dos rivalitet mellan människorna som delar den kärva vardagen, och samtidigt också en starkt band som håller dem samman på denna isolerade plats. Det är högsommar och solen lyser dygnet runt. Vad kan inte det utlösa hos en människa, egentligen? Magnus har själv svårt att sova, och Lovisa funderar mycket över sitt eget liv och sitt destruktiva beteende. Men framförallt måste de se till att få veta sanningen om vad som egentligen har hänt på Svartåsen.
Cecilia Ekbäck fortsätter att berätta sina historier om ett avlägset Norrland och ett stycke historia som kanske inte alltid tillåts ta plats. Hon berättar om kulturkrocken mellan samer och de kristna nybyggarna, om hur en expansiv gruvpolitik gör intrång och förändrar en mångtusenårig kultur och miljö samt hur denna förunderliga sol aldrig vill dra sig tillbaka under sommarmånaderna i norr. Allt detta ger en mycket exotisk bild av lappmarkerna, och det var säkerligen så någon från Stockholm skulle ha upplevt en resa till dessa trakter vid 1800-talets mitt. Miljöbeskrivningarna är riktigt fina. Att lyckas fånga naturens magi i ord är inte det lättaste, men Ekbäck vet hur man gör. Språket är vackert och ger en angenäm läsupplevelse.
När jag läste I vargavinterns land för två år sedan imponerade den väldigt, dels eftersom den bjöd på alla de ovan nämnda kvalitéerna (frånsett att det var vinter i den handligen), men också för att jag tyckte att karaktärerna verkligen kom till liv på boksidorna. I den här berättelsen förblir de lite flyktigare, och jag får aldrig riktigt grepp om dem. Det dröjer länge innan man får veta varför Lovisa egentligen är i onåd och något direkt motiv till morden på Svartåsen uppenbarar sig. Boken är fortfarande välskriven, och mystiken är säkerligen ett medvetet val från författarens sida. Ändå önskar jag att Ekbäck kanske hade bjudit på lite mer, lite tidigare. Mycket blir fördolt i de skuggor midnattssolen kastar väl länge.
Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2017. I översättning av: Ulrika Jannert Kallenberg.
Kan köpas hos Adlibris och Bokus
Betyg 3+ av 5
Johannas Deckarhörna 
Den här serien har jag missat, vilket språk är den skriven på i original?
Engelska, för Cecilia Ekbäck bor i Kanada 🙂
Jag föll pladask för den här boken. Älskade språket och även att handlingen var ganska långsam under en stor del fram till slutet, då det tog fart igen. Det var som att sitta i en gungstol och sakta gunga fram och tillbaka. Trivsamt 🙂
Ja, den var bra och hade flera kvalitéer, men jag gillade hennes förra ännu mera 😉
Jag skall läsa den också, har ju inte gjort det än. Frågan är bara när…? 😮
Älskade verkligen den första boken och blev rätt förtjust även i bok två =) Nyss läst ut just denna och skrivit om den själv. Hoppas det kommer fler böcker skrivna av Ekbäck
Ja, jag gillar dem också så hoppas hon kommer med fler titlar framöver.