Tredje boken om åklagare Jana Berzelius och Norrköpingspolisen är äntligen här, och liksom i de tidigare böckerna Märkta för livet och Vita spår är tempot högt. Redan från första sidan trampar Emelie Schepp gasen i botten.
Jana Berzelius är inte som andra åklagare, hon har mörka hemligheter i sitt förflutna som hon måste skydda till varje pris. Samtidigt måste hon hålla fasaden uppe utåt; som åklagare krävs det att hon är kompetent, saklig och välpolerad. När hennes mor avlider rubbas återigen balansen i Janas tillvaro.
Norrköpingspolisen får också ett bestialiskt mord att utreda då en kvinna hittas med händerna avhuggna och ambulanspersonalen inte förmår rädda hennes liv. Kvinnan är endast det första offret för någon som är ute efter hämnd, och på något sätt måste Jana Berzelius och poliserna Henrik Levin och Mia Bolinder försöka stoppa mördaren.
Emelie Schepp har visat prov på sin skicklighet som kriminalförfattare i två tidigare böcker, och nu i den tredje har hon finslipat tekniken till fulländning. Handlingen rör sig smidigt som en kobra och hugger lika rappt. Det händer saker hela tiden och författaren lotsar oss på ett skickligt sätt genom miljöer som det märks att hon är välbekant med. Detaljerna sitter där det ska och det känns påläst utan att fastna bland småsaker.
Det är ofta svårt att kalla en kriminalroman alltigenom realistisk. Hela upplägget bygger på att det är fiktiva hemskheter och dramatik i får ta del av. Det vilar liksom ett outtalat löfte om att man ska kunna pusta ut och veta att det inte var på riktigt när sista sidan är utläst. Så hur gör man då för att ändå skapa realism i en kriminalroman där det är frikostigt med gryma mord? Min teori är att det till stor del handlar om att karaktärernas tankar och reaktioner ska kännas äkta och gå att relatera till. Som författare måste man hitta de bevekelsegrunder som gör att läsaren förstår att mördaren/offret/utredaren MÅSTE agera som de gör. Lyckas man med det köper läsaren nästan vad som helst, oavsett om det är realisitskt eller ej. Här har Emelie Schepp en enorm styrka, för hon behärskar den här konsten och kan därmed få läsaren intresserad av alla typer av karaktärer, även de som egentligen inte ens är särskilt sympatiska.
Det är först nu i den här tredje boken Prio ett som jag känner att jag verkligen kan följa Jana Berzelius i hennes inte alltid självklara handlande, mycket beroende på att hennes rädslor och sårbarhet gör hennes agerande rimligt, på något vis. Så hatten av för en av vårens absolut bästa kriminalromaner som bör vara prio ett att läsa för varje deckarfantast.
Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2016.
Boken kan köpas hos t ex Bokus eller Adlibris
Betyg 5 av 5
Johannas Deckarhörna 
Välskriven recension med intressant analys! Du sätter fingret på precis det som jag kan ha svårt för när det gäller deckare/krim, nämligen trovärdigheten. Det du skriver om att författaren Emelie Schepp lyckas få läsaren intresserad av de olika karaktärerna lockar mig att genast beställa en bok av henne.
Ja, det är väl så med deckare, att många ingredienser i dem är ju egentligen inte så rimliga. Men då måste man ju få dem att på något vis ändå kännas trovärdiga. Visst, tänker man ett varv till vet man ju att det inte är på riktigt, men upplever man handlingen som tillräckligt stark kan det ändå nästan kännas som man har varit med. Tycker du ska läsa i ordning, för böckerna bygger delvis vidare på varandra! Märkta för livet är först ut. 🙂
Ok, så får det bli, jag börjar med första delen. Tack för tipset!
De två första delarna står i hyllan, olästa. Jag SKA börja läsa den. Snart.
Håller på att läsa och gillar mycket hittills 🙂
Håller med dig fullständigt när det gäller karaktärerna och realismen! Redan efter första boken var jag ”fast” – Emelie Schepp har en fantastisk förmåga att hålla många bollar i luften, många trådar, och så ro det hela i land.