När den amerikanske författaren Joe Castleman vinner det åtråvärda Helsingforspriset inleds en resa som också innebär slutet på äktenskapet med Joan, och det är hennes berättelse om livet i skuggan av maken vi får ta del av i den här romanen. På flyget mot Helsingfors bestämmer hon sig, det är dags för dem att gå skilda vägar. Joe Castleman har alltid varit en av dessa män som styr världen. Han rör sig världsvant och självklart, hans åsikter vinner gehör och likt solkungen i Versailles omger han sig med en galax av beundrare som stöttar och smörjer hans ego. Joan som en gång själv hade en litterär talang har tagit steget tillbaka, hon har uppfostrat barnen och stöttat sin make varje gång tilltron till hans vidunderlighet har sviktat. Resultatet är bitterhet. Joan tänker tillbaka på det som har varit, från det att hon som ung student föll för den bohemiske Joe tills nu – när det sitter en äldre man hon inte känner någonting för bredvid henne på flyget mot Helsingfors. Joe står i centrum, själv är hon inte mer än ett bihang, en fru, en medhjälpare, ett nödvändigt ont. Men frågan är vad som återstår av den uppburne Joe Castleman om han mister sin hustru?
Meg Wolitzer gör i Hustrun en djupdykning i äktenskapet med alla dess fram och baksidor. Hon tar oss med till en annan tid, där det förväntades av en kvinna att hon skulle ta ett steg tillbaka till förmån till sin make och hans karriär. Hon träffar också mitt i prick i sin skildring av mannen i slips som äger världen, han som tar hela äran och förtjänsten utan en tanke på dem som finns omkring honom. (Jag kan här inte låta bli att sända en tanke till Clementine Churchill som jag nyligen läste om.)
Språket i den här berättelsen är det som förundrar och imponerar på mig mest. Det är följsamt likt siden men samtidigt sylvasst och spetsfundigt; Meg Wolitzer trollbinder med sin berättarteknik. Man sveps som läsare med av en våg av ord och begrepp, men utan att det känns konstlat. Så jobbar en ordkonstnär av rang. Kanske att det dock blir en aning för grovt ibland när Joan ondgör sig över makens relation till kvinnor.
Liksom i en maträtt måste även en författare balansera sina smaker, och beskan tar efter ett tag överhanden. Andra halvan av berättelsen stagnerar en smula, för vid det laget har vi redan hört om alla Joe Castlemans fel och brister. Man frågar sig varför Joan står ut med sin make, varför hon inte lämnar honom? Skälen därtill är säkert många, men bitterheten som dryper över sidorna blir lite för mycket. Wolitzer avslutar dock sin roman på ett elegant och väl genomtänkt sätt.
Utgiven av: Wahlström & Widstrand, 2016. I översättning av: Peter Samuelsson.
Boken finns att köpa hos t ex Bokus och Adlibris
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
Det låter som den är precis så bra som jag misstänkte när jag beställde den 🙂 Gillar det du skrev om språket, det blir spännande att läsa och jag hoppas att jag håller med dig. I dag läste jag ut Springfloden, så nu blir det den här boken om Hustrun som blir nästa!
Hoppas du gillar den!
Den ligger här hemma och väntar på att bli läst. Låter som att jag har bra läsning att se fram emot! Synd bara att läsflytet inte riktigt finns just nu … Men, det kommer väl tillbaka vad det lider! 🙂
Svar: Ja, både dialogen och språket i sig var fantastiskt. Litet för många grova sexuella anspelningar i början av boken bara, men det klingade ju av längre fram. Jag var inte helt uppmärksam till att börja med på hur Wolitzer genom faktiskt hela boken antydde hur det låg till när det gällde författarparets hemlighet. Det förhöjde min upplevelse av boken. Riktigt smart grepp tycker jag, jag gillar när man tror att man har allt under kontroll, men inser att man egentligen blivit litet lurad hela tiden 🙂