Text från förlagets hemsida: Familjen Baraka lever ett stilla liv i byn Beit Daras, belägen i Palestina längs den gamla karavanvägen mellan Egypten och Syrien. Umm Mamdouh (ordagrant Mor till Mamdouh) blir tidigt änka och är känd i byn för att stå i nära förbindelse med djinnen Sulayman. Hennes tre barn växer alla upp till starka och självständiga individer. Äldsta dottern Nazmiyeh har en vass tunga och är den som hämtar hem modern från hennes irrande strövtåg i omgivningarna. Sonen Mamdouh blir tidigt familjens överhuvud, lär sig allt om biodling och hamnar till slut i USA. Den yngsta dottern Mariam har begåvats med ett grönt och ett brunt öga, lär sig läsa på helt egen hand och har en trälåda fylld med drömmar.
Men livet för familjen Baraka förändras dramatiskt 1948 när israeliska styrkor stormar byn och ödelägger den i samband med att den israeliska staten utropas. Umm Mamdouh och hennes barn tvingas ut på en lång vandring mot Gaza för att de där ska finna en fristad, en vandring som ger återverkningar på kommande generationer. Sextio år senare lever Mamdouhs barnbarn Nur i USA. Hon förälskar sig i en palestinsk läkare och följer efter honom till Gaza. Där lär Nur känna sin släkt genom Nazmiyehs dotter Alwan och barnbarnet Khaled, en pojke som drabbats av locked-in-syndrome efter en bombräd och därför inte kan kommunicera annat än genom blinkningar.
Det blå mellan himmel och hav är en vacker och sorglig berättelse om palestinskt kvinnoliv, om uppbrott och förflyttningar, separationer och hjärtesorger, men också om överlevnad, familjesammanhållning trots enorma avstånd och om kärlek.
Det blå mellan himmel och hav är en finstämd berättelse om livet i skuggan av konflikten mellan Israel och Palestina. Periodvis hör man dagligen talas om stridigheter och bombanfall på nyheterna, men när man läser Susan Abulhawas bok kommer man verkligheten för de som bor i Gaza och på Västbanken nära på ett helt annat sätt och boken får mig att fundera över hur konflikten påverkar dessa människor. Från den äldre generationen, som varit med ända sedan Israel inledde ockupationen i slutet av 1940-talet, till de barn som föds idag.
Susan Abulhawa använder ett drömmande och poetiskt språk, och kanske är det just vad som krävs för att inte grymheterna ska bli outhärdliga. Men hennes sätt att skifta berättarperspektiv och att hoppa mellan individens- och de palestinska landområdenas historia gör att jag till en början har svårt att greppa berättelsen. Men den växer efter hand, och när boken väl är slut känns det som att jag vandrat vid Nazmiyeh, Alwan och Nurs sida länge, och att de även kommer följa mig efter bokens slut.
Dessa starka kvinnor får mig också att tänka på att kärleken och glädjen trots allt kan frodas även i den kargaste miljö, och att de har mycket gemensamt med oss i vårt samhälle trots att vi har olika värderingar. Här kommer familjen alltid främst, och kvinnan har en underordnad roll. Men det gör henne inte maktlös eller kuvad, utan hon bär sin roll med stolthet. Ibland är det lätt att glömma att det finns fler sätt att leva sina liv på än vi gör i västvärlden, och vem kan egentligen säga vilket som är rätt eller fel, bättre eller sämre? Det blå mellan himmel och hav är med andra ord en på många sätt tänkvärd bok. Susan Abulhawa har tidigare utkommit med boken Morgon i Jenin på svenska.
Tack till Norstedts för recensionsexemplaret i form av en e-bok!
Betyg 3+ av 5
Johannas Deckarhörna 
Nu blir ja sugen på den här boken, jag gillade ju Morgon i Jenin
Den har jag kvar att läsa, känns angeläget nu när jag prövat den här 🙂
Låter intressant. Jag har tänkt läsa Morgon i Jenin nu under året.
Jag ska också försöka ta mig an den senare i år, passar ju bra på Världsomseglingen. 🙂