Författarintervju: Caroline Eriksson

Foto: Martin Stenmark – Från Bokförlaget Forum

Caroline Eriksson debuterade 2013 med sin roman Djävulen hjälpte mig, den första boken i en serie som skildrade historiska svenska brott i romanform. Djävulen hjälpte mig handlade om det legendariska Yngsjömordet, och i uppföljaren Inga gudar jämte mig som släpptes 2014 får vi följa med till värmländska Silbodal och läsa om kyrkoherde Anders Lindbäcks brott. Nu har Caroline Eriksson valt att slå in på en ny väg med sitt författarskap och i dagarna har boken De försvunna släppts, en psykologisk thriller i samma anda som Gone Girl av Gillian Flynn.

Här finns min recension av De försvunna

Hej Caroline, vad handlar din nya bok De försvunna om i korthet?

I första kapitlet möter vi Greta, Alex och fyraåriga Smilla som är på semester i sommarstugan vid den mytomspunna sjön Maran. En solig sensommarkväll tar de båten och åker ut till ön mitt i sjön. Greta stannar kvar i båten medan de andra två går iland för att leka. De kommer inte tillbaka. Till sist går Greta iland för att leta, men hon kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. Försvinnandet leder Greta ner i mörker och förvirring. Det står snart klart att hennes och Alex relation varit destruktiv. Och att en omvälvande händelse i barndomen satt djupa spår i henne. Historien gör sig påmind och frågan är vad som är sanning och vad som är lögn, verklighet och fantasi. Kan sägnerna om sjön Marans onda krafter stämma? Finns det ett samband mellan försvinnandet och det som skedde den kvällen för många år sedan, då Gretas pappa dog? Vem kan läsaren lita på? Och vad har egentligen hänt med Alex och Smilla?

Vad arbetar du med till vardags? På vilket sätt har det hjälpt dig i ditt författarskap?

Jag har en magisterexamen i socialpsykologi och är alltså beteendevetare i grunden. Inom socialpsykologin intresserar man sig för människors relationer och för människor i grupp. Man studerar roller, normer och processer mellan människor. Hur allt sådant fungerar. Och vad som kan hända när det inte fungerar (vilket jag personligen råkar tycka är det allra mest intressanta). För mig är det oerhört viktigt att mina karaktärer är psykologiskt trovärdiga, jag är petig när det kommer till vad de säger och hur de agerar, sådant slipar jag mycket på innan manuset går iväg till tryck. Där kommer väl min bakgrund som socialpsykolog in, människor och relationer är det som intresserar mig mest av allt.

Tidigare har du ju skrivit böcker som har utspelat sig i historiska miljöer. Hur skiljer det sig åt att skriva en sådan bok jämfört med att skriva samtida skönlitteratur?

Att skriva historiskt och verklighetsbaserat har varit en utmaning. Dels för att det krävts stora mängder research och dels för att jag skrivit fiktion men ändå varit styrd av ett visst, faktiskt händelseförlopp. Den stora skillnaden är att jag den här gången, med De Försvunna, ”äger” hela min historia. Alla tre böckerna är ju spänningsromaner, så där finns en likhet, men jag har fått jobba på olika sätt för att bygga upp den spänningen. I Djävulen hjälpte mig och Inga gudar jämte mig visste läsaren redan från början hur det skulle sluta och fokus låg då på att försöka gestalta hur och varför det kunde gå så illa. Med De Försvunna har jag haft möjligheten att bygga upp ett mer klassiskt mysterium. Här vet läsaren inte vad som har hänt och får fortsätta undra (samt förhoppningsvis bli överraskad) genom nästan hela boken.

Dina tidigare böcker Djävulen hjälpte mig och Inga gudar jämte mig har baserat sig på verkliga händelser, och jag antar att det krävdes en massa researcharbete för att få alla detaljer rätt. Berätta om hur du går till väga när du gör research och vad som är viktigt att tänka på!

För de två böckerna i serien Svenska Mord har jag arbetat med research i flera steg. Jag har dels läst allt jag kunnat komma över om de historiska händelserna, fackböcker, artiklar etc. Dessutom har jag läst in mig på allmän historia från den tiden, tagit reda på hur människor levde, hur deras hem såg ut, vilka redskap de använde etc. Sedan har jag haft stor nytta av de fantastiska arkiv vi i Sverige har tillgång till, jag har gått igenom rättegångsprotokoll, brev, obduktionsprotokoll m.m. Och så har jag förstås rest till de platser i Skåne och Värmland där historierna utspelat sig, varit inne i kyrkor, tingshus och fängelser, stått framför gravstenar likaväl som omärkta gravplatser. Jag har varit så grundlig jag kunnat, följt varenda tråd så långt det gått och dubbelkollat faktauppgifter flera gånger. Till sist har jag med båda böckerna tagit professionell hjälp med faktagranskning av såväl historiska som lokalgeografiska detaljer. Jag har alltså varit väldigt noggrann med att få fakta så korrekta som möjligt. Samtidigt måste jag, när du frågar vad som är viktigt att tänka på, säga att det viktigaste trots allt är berättelsen. Allt man tagit reda på bör inte vara med i manuset, man måste till varje pris motstå lockelsen att ”briljera” eller föreläsa. Den kunskap man tillägnat sig under researchprocessen ska tvinnas in i berättelsen på ett smidigt sätt.

Den nya boken, De försvunna, är däremot en rent fiktiv berättelse. Hur kändes det att kunna skriva fritt ur fantasin utan att ha en massa fakta att förhålla sig till som i de tidigare böckerna?

Det var en väldig frihetskänsla och ett slags lättnad. Att kunna styra varenda del av historien och karaktärerna till 100%, att få skapa ett helt eget universum och vara allsmäktig ”Gud” där. Dessutom har det känts otroligt lustfyllt att få bygga upp en intrig med ett mysterium, som jag sa tidigare, i centrum. Kanske för att jag inte alls kunnat jobba så tidigare. Jag har njutit enormt av att få lägga ut villospår, planera vändningar och twister.

Hur ser en typisk dag som författare ut? Har du några speciella rutiner som är viktiga för dig när du skriver?

Någon gång i veckan sätter jag mig på ett café eller liknande och skriver men annars arbetar jag hemifrån. Jag har nyligen investerat i ett höj- och sänkbart skrivbord och inrett ett arbetsrum på undervåningen. Planen är att sitta (eller stå 😉 ) där istället för i vardagsrumssoffan och skriva. Eftersom jag jobbar hemifrån känns det viktigt att få in en skiljelinje mellan arbete och ledighet och jag tänker mig att arbetsrummet ska göra den gränsdragningen tydlig. Jag har ingen struktur för hur en arbetsdag ser ut, men har som ambition att få till en tydligare sådan det här året. Vi får väl se hur det går, haha.

I övrigt kan jag inte ha för mycket ”stök” omkring mig när jag skriver. Jag skulle till exempel aldrig kunna skriva med teven påslagen. Däremot lyssnar jag nästan alltid på musik när jag skriver och då uteslutande instrumentell sådan.

Jag har läst att din nya bok är på väg att säljas till ett flertal andra länder. Hur känns det att De försvunna håller på att bli ditt internationella genombrott?

Det är en mycket omvälvande process och allt känns overkligt, men galet roligt förstås. Hittills har förlag från 13 olika länder lagt bud på De Försvunna. Auktioner pågår fortfarande på vissa håll (alltså där flera förlag från samma land budar mot varandra). Till och med min agent, som ju jobbar med sådant här dagligdags, använder ord som ”makalöst” och ”episkt” för att beskriva det stora intresset och snabba tempot. För mig personligen innebär det här både bekräftelse och trygghet. Resan hit har varit knagglig och många gånger har det känts som att jag kämpat i motvind. Nu vet jag att jag gjorde rätt för tre år sedan när jag sa upp mig från min fasta anställning för att satsa på skrivandet. Och viktigare ändå; nu har jag förutsättningarna att kunna se skrivandet på lite längre sikt. Det är en dröm som går i uppfyllelse, helt klart.

Slutligen, vad läser du själv på din fritid för typ av böcker? Har du något riktigt bra boktips att dela med dig av inför höstens mörka kvällar?

Jag läser ganska blandat, men kanske helst psykologisk spänning eller relationsromaner av det bitterljuva slaget. Den som ännu inte läst Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj har en underbar upplevelse framför sig. Samma sak med ”Stoner” av John Williams. När det gäller psykologiska spänningsromaner tipsar jag gärna om tre böcker som har något eller ett par år på nacken. Det är ”Livbåten” av Charlotte Rogan, ”Gården” av Tom Rob Smith och ”Innan jag somnar” av SJ Watson. Själv ser jag fram emot att snart få ge mig i kast med ”Kvinna inför rätta” av Louise Doughty och Graeme Simsions ”Rosie Effekten”, uppföljaren till ”Projekt Rosie” (som jag älskade).

Stort tack till Caroline Eriksson för att du ville svara på mina frågor!