Årets största boksläpp har den kallats, den fjärde boken i Millenniumserien som spinner vidare på Stieg Larssons enormt uppmärksammade trilogi om journalisten Mikael Blomkvist och superhackern Lisbeth Salander.
I den nya boken har en tid gått sedan vi sist träffade karaktärerna. Tidningen Millennium, Mikael Blomkvists livsverk, är återigen hotat av krafter som vill förändra och köpa upp. Så får Blomkvist nys om en professor som är expert på avancerad IT-teknologi och Artificiell Intelligens som ska ha blivit utsatt för industrispionage. Om det är amerikanska NSA eller ett kriminellt nätverk som ligger bakom är oklart, men båda verkar intresserade av Frans Balders arbete. Mikael Blomkvist är till en början måttligt intresserad, men när han får reda på att professorn varit i kontakt med Lisbeth Salander blir han intresserad. Kort därefter mördas Frans Balder i sitt hem, och vittne till mordet är den autistiske men extremt begåvade sonen August. Ett barn som till varje pris måste skyddas, och här har både Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist det gemensamt att de inte litar på statsmaktens förmåga att skydda pojken från en okänd fiende.
Förväntningarna är såklart skyhöga när uppföljaren till de lovprisade Millenniumböckerna släpps. David Lagercrantz har fått uppdraget att skriva boken av förlaget och ägarna av rättigheterna till den avlidne författaren Stieg Larssons böcker. Man kan ha åsikter om detta, är det rätt att fortsätta en död människas författarskap? Jag är tveksam till idén, men konstaterar snabbt att om någon skulle göra det är David Lagercrantz rätt man för jobbet. Samtidigt som man inte kan förvänta sig att allting ska vara som i tidigare böcker kan man ha vissa krav på att karaktärerna ska vara igenkännbara och agera utifrån samma tankebanor som tidigare. På det hela taget tycker jag att Lagercrantz lyckas bra med det.
Men myntet har också en baksida. Inledningen av boken känns ganska tung, det är mycket information om barn som är så kallade savanter, dvs autistiska men med en stor begåvning för ett visst ämne. Man blir också grundligt insatt i hur internets baksida ser ut med datahackers och framtida datorer som är smartare än vi själva. Jag tycker inte att att all högteknologisk och matematisk information boken innehåller är särskilt spännande utan mest snårig med alla sina facktermer. Lisbeth Salander lyser med sin frånvaro i större delen av bokens första halva. Det blir jag också lite besviken på. På det hela taget tycker jag också att det känns som att både hon och Mikael Blomkvist har blivit lite tamare till sitt sätt än tidigare.
En och annan riktigt vass actionscen bjuder dock Lagercrantz på, och jag tycker även att det psykologiska spelet mellan två systrar som är varandras motsatser är riktigt bra skildrat. Här blir boken både spännande och intressant och den suger tag i mig som läsare. Att det dessutom rasar en häftig snöstorm i bakgrunden bidrar också till att höja stämningen som alltigenom signalerar fara.
David Lagercrantz levererar spänning på hög nivå, och visst har boken något alldeles extra som får den att sticka ut i den breda bokfloden, men den innehåller också väldigt många olika personer och sidospår. Alla verkar insyltade på något viss, och naturligtvis finns det en länk till Lisbeth Salanders förflutna. I mitt tycke blir det till sist långsökt och verklighetsfrämmande. Men underhållande det är det, helt klart. Trots det hade jag nog förväntat mig mer av Det som inte dödar oss.
Tack till Norstedts förlag för recensionsexemplaret i form av en e-bok!
Köp boken hos Bokus, Adlibris eller hos din lokala bokåterförsäljare.
Betyg 3+ av 5
Johannas Deckarhörna 
Oj var den inte så bra.
Den var okej, men jag hade hoppats på mer.
Är jättesugen på att läsa den här.
Det känns ganska skönt att du inte älskade denna. Har ju bestämt mig för att jag inte vill läsa den.
Det var svårt att älska den helt enkelt. Ibland är det så 😉