Sveriges säkerhet är hotad. Säpo får uppgifter från de brittiska kollegorna om att terrordåd planeras till Nationaldagsfirandet den 6: e juni på Skansen. Potentiella måltavlor är kungaparet, ministrar och den breda allmänheten. Lisa Mattei, högsta chef vid Säpo, får till uppgift att utreda brottet och att förhindra det. En kamp mot klockan inleds. Redan här märks det att Leif GW Persson har för avsikt att ta ett steg stilmässigt i riktning mot böckerna om Lars Martin Johansson med sin berättelse. Den unkne kommissarie Bäckström lyser med sin frånvaro och istället axlar en småbarnsmor som sitter på en ledande samhällspost huvudrollen. Helt rätt om det är samtiden författaren är ute efter att skildra.
Polisutredningen tar sin början med spaning av sedvanligt slag, men under extremt hemliga former. Det är också här den långa uppförsbacken som bokens första halva utgör tar sin början. Visst, det är en roman om ett brott, inte en action-thriller, och i sak är polisarbetet säkerligen korrekt skildrat med tanke på författarens insyn på det området. Men eftersom utredningen i princip också står stilla bjuder inte Leif GW Persson läsaren på mycket alls egentligen. Någon borde ha tagit till den stora sågen och ansat manuset rejält här, om man frågar mig.
Men så når man äntligen krönets topp efter halva boken, och det börjar hända saker. Plötsligt briljerar Leif GW Persson och det är nu man förstår varför man läser Bombmakaren och hans kvinna och varför den ges ut av ett av Sveriges största förlag. För mycket bättre än såhär blir det inte. Författaren har en helt egen nisch inom den svenska spänningslitteraturen inmutad, och några bleka kopior göre sig icke besvär.
Det kanske allra otäckaste med den fiktiva berättelse Leif GW Persson målar upp är att man inte vet var fiktionen slutar och verkligheten tar vid. Själva den polisiära processen mot att gripa dem som planerar ett terrordåd på svensk mark känns väldigt realistisk. Samtidigt leker boken med tanken på hur utländska makter kan påverka svenska intressen i sin egen riktning, liksom att det är svårt att veta skillnaden mellan information och rökridåer.
Bombmakaren i fråga råkar i den här berättelsen vara av muslimsk härkomst, och med tanke på händelser i t ex Frankrike det senaste året kan man väl se att det ligger nära till hands. Samtidigt kan man också ha synpunkter på om det är politiskt korrekt eller om en viss folkgrupp kan komma att känna sig utpekade. Jag väljer att inte fördjupa mig i detta ytterligare, utan låter denna text förbli en bokrecension som tjänar till att utlåta sig om den litterära kvalitén på boken i fråga. Där blir slutbetyget att boken är både underhållande och tänkvärd, men att den kunde ha varit kortare och mer koncis i sin inledning.
Köp Boken hos t ex Bokus eller Adlibris
Betyg 4 av 5
Johannas Deckarhörna 
Jaha ja, då kanske man skulle överväga att läsa denna då…
Det där med politisk korrekthet, det är väl i alla fall inget som man kan beskylla GW för. Och faktiskt tycker jag det är en av sakerna som gör honom läsvärd. Sanningen är ju att vem som än varit terrorist i boken så kunde ju den tillhörigheten känna sig kränkt. Om man hela tiden skulle fundera på sådana saker så skulle inga böcker bli skrivna och inga filmer produceras.
Helt sant, boken är fiktiv och ska man akta alla ömma tår blir inga böcker skrivna. 😉
Jag har inte läst mer än en i serien men någon gång så
Den här kan du läsa fristående om du vill. 🙂
Jag har läst flera böcker av Leif GW och jag gillar hans sätt att skriva.
Ja, bitvis är det mycket bra!