Carina Bergfeldt, till vardags journalist hos Aftonbladet, har skrivit berättelsen om döden. Om att sitta dömd för mord och att ha sin tid utmätt. Men också om att vara den som har dödat andra människor. Allt börjar med Vaughn Ross som Bergfeldt har rest till Texas för att möta. Han är dömd för dubbelmord på sin flickväns syster och en vit man som hon hade för avsikt att sälja sex till. När Bergfeldt får tillträde till fängelset och får träffa mannen som suttit bakom galler i mer än tio år återstår bara sju dagar av hans liv. En tid är bestämd då hans liv kommer att avslutas genom en giftinjektion.
Bergfeldt beskriver Vaughn Ross och hans tankar och känslor mycket sakligt, men det blir ändå en känslosam berättelse. Inte minst därför att Bergfeldt skriver väldigt självutlämnande om hur hon själv upplever de situationer mötena försätter henne i. Ross hävdar fortfarande sin oskuld, och ord står mot ord. På andra sidan glaset till besöksrummet kommer den dag hans liv avslutas en grupp människor befinna sig som inget hellre vill än att se honom betala för sitt brott med sitt eget liv.
De finns runt om i USA och Carina Bergfeldt har mött även dem under de sju dagar som vi ska få följa henne. De anhöriga som lämnats kvar med sina liv i spillror och en sorg av outhärdliga mått att bearbeta. Både de som fått en nära anhörig dödad av en kallblodig mördare, och de som ser sina söner och döttrar dödas av den amerikanska staten. Bergfeldt redogör för ett antal fall som lett till dödsdom, men hon gör det sakligt och inte genom att frossa i makabra detaljer. Den information hon ger oss tjänar till att förstå sammanhanget.
Boken Sju dagar kvar att leva är en mycket stark läsupplevelse som lämnar läsaren med många olika känslor. Det som slår mig är att det kanske inte är döden som är det värsta straffet det amerikanska staten har att erbjuda, utan den utmätta tiden. Att veta att om en vecka kommer du att dö, och det finns fortfarande så mycket du skulle vilja se och göra. Extra känslosamt blir det när Carina Bergfeldt möter fängelseprästen som hanterat dödsdömda fångar i årtionden. Hans ord är mycket tänkvärda, och inte minst det faktum att även han bär på en dödsdom i form av obotlig cancer.
Lika mycket som Carina Bergfeldt lyckats fånga känslorna hos de berörda parter hon mött och intervjuat speglar boken också ett system. USA som oftast framställs som den främsta demokratin i världen har en enormt stor andel av sin befolkning i fängsligt förvar och det är den nation som kommer tätt efter diktaturer som västvärlden ofta fördömer när det kommer till statistik över antalet avrättade fångar. Det är något som är tankeväckande, och som antagligen också aldrig kan upphöra att debatteras. Bergfeldts bok berör också ämnen som rätt och fel och ont och gott, något som mänskligheten kämpats med att försöka utkristallisera sedan urminnes tider. Boken lämnar mig mest med en känsla av att det inte finns något som är svart och vitt såtillvida att alla parter blir nöjda med utslaget av en dödsdom.
Sju dagar kvar att leva var en bok som jag fick en förfrågan om ifall jag skulle vilja läsa från Norstedts förlag. Jag kände mig till en början skeptisk, jag läser sällan den här typen av böcker och jag hade förmodligen inte valt att läsa Carina Bergfeldts bok på egen hand. Men så tänkte jag, varför inte? Jag ger den en chans. Det ångrar jag inte en sekund för i Sju dagar kvar att leva kom vårens absolut starkaste läsupplevelse. Det är en bok som gjort skillnad genom att påverka mitt sätt att se på det amerikanska samhället och på livet. Det är också en bok som kommer stanna länge i mitt minne och som jag hoppas att många fler ska läsa och fundera över.
Tusen tack till Norstedts förlag för recensionsexemplaret!
Köp boken hos Bokus eller Adlibris
Betyg 5 av 5
Jag måste läsa den här boken någon gång, blev intresserad direkt när jag såg den.
Den är väldigt intressant och gripande 🙂
Nu blev jag verkligen intresserad av boken! Får nog försöka få tag på den och läsa den 🙂
Hoppas du kommer att gilla den. 🙂
Har övervägt att läsa den, och nu får jag nog ta och göra det 🙂
Det tycker jag 🙂