Mios blues av Kristina Ohlsson

Mios blues är den andra och avslutande delen i serien om advokaten Martin Benner som inleddes med Lotus blues. Boken bygger uteslutande vidare på den första och det är därför att rekommendera att man läser Lotus blues först. Recensionen kan innehålla spoilers för den som ännu inte läst den första boken.

Martin Benner sitter i skiten. Riktigt ordentligt. Han står anklagad för mord och det är uppenbart att någon vill sätta dit honom. Allt började med att han började gräva i fallet Sara Texas, seriemörderskan som dödat både i Sverige och USA. Martin är dock fortfarande övertygad om att Sara var oskyldig, och att samma krafter som nu försöker lägga skulden på honom även satte dit Sara. Som om inte mordanklagelserna vore nog har han blivit involverad med maffian, och han lever med det ständiga hotet att de han älskar, Lucy och adoptivdottern Belle, ska tas ifrån honom.

Men Martin låter sig inte nedslås, han fortsätter forska i vem den amerikanske maffiabossen som Sara Texas hade en son tillsammans med egentligen är, och samtidigt försöka genomföra sitt nya uppdrag: att hitta pojken Mio. Men efterforskningarna leder i en helt annan riktning än han trott. Kanske är inte Martin Benner ett oskyldigt offer för omständigheterna, utan själva ögat i den storm hans liv har utvecklats till.

Många har under årens lopp titulerats deckardrottning, och titeln kanske känns lite klyschig. Men när jag funderar över om inte Kristina Ohlsson är den som just nu borde sitta på tronen är det alltigenom menat som en komplimang, för attans vad hon kan skriva! Spänningen är på topp redan från första sidan, och medans andra författare villar bort sig med lösa trådar, övertydliga miljöbeskrivningar och karaktärer som är gråare än en dammråttor levererar Kristina Ohlsson en tät nagelbitarthriller där ingenting visar sig vara lämnat åt slumpen och där läsaren inte får mycket tid över att hämta andan på.

Jag fascineras över att Ohlsson lyckas få mig att gilla Martin Benner trots att han på ren svenska är en skitstövel som behandlar alla i sin närhet, möjligen undantaget dottern Belle, rätt illa. Kanske är det för att författaren i den andra boken har utvecklat Benners känsloliv och på något sätt lyckas fånga själva essensen av sin karaktär ännu lite bättre. Det är som att Ohlsson har lagt i en extra växel.

Något mer som också förtjänar en eloge är att författaren med sin i grunden ganska osannolika berättelse lyckas fånga mig totalt. Jag har i andra recensioner uttryckt min ovilja gentemot deckare där saker och ting är för bra för att vara sanna, och där huvudpersonens inblandning sker under komplottliknande former. Trots att den här boken bjuder på en hel del av den varan köper jag det rakt av, vilket bevisar att det går att frälsa även en otroende bara man kan de rätta knepen. Det gör verkligen Kristina Ohlsson. Mios blues är en av vårens bästa deckare.

Stort tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Köp boken hos Bokus, Adlibris eller din lokala bokhandel.

Betyg 5 av 5