Vinnaren av Man Booker Prize 2013, The Luminaries av Eleanor Catton finns nu i svensk översättning, utgiven av Brombergs förlag. Det är en mäktig läsupplevelse på ca 1100 sidor, och man kan inte annat än imponeras över det arbete författaren har lagt ner på boken.
Nya Zeeland 1866. Det är guldet som står i centrum i gruvsamhället Hokitika. Guldet är det som har lockat dit människorna, och det är också upprinnelsen till alla de mysterier som vilar som en dimma över platsen. Ett mystiskt skepp som avseglar i skydd av mörkret, en man som till synes har gått upp i rök och så det suspekta dödsfallet där en man verkar ha dödats för sin inmutning på guldfältet är några av alla de händelser som ligger till grund för berättelsen. Vi får följa en grupp människor som alla lever i Hokitika och är knutna till guldet på ett eller annat sätt och deras efterforskningar i jakten på sanningen. Frågan är bara vilka som är tillförlitliga och om alla har rent mjöl i påsen.
Eleanor Catton har skrivit en roman som kombinerar de flesta saker som brukar kunna utgöra grunden för en lyckad bok. Spänning, ond bråd död, kärlek, förtvivlan och girighet. Omfånget och språket för tankarna till de gamla klassikerna. Liksom bland annat Charles Dickens lägger författaren stor vikt vid själva mysteriet och bjuder in oss till en fantastisk värld delvis höljd i dunkel – skillnaden är bara att vi istället för London får upptäcka Nya Zeeland. Det tycker jag är roligt eftersom det inte är ett land som förekommer alltför ofta i den litteratur som finns i svensk översättning.
Men det finns ett problem i mitt tycke, och det är omfånget. För att skriva en bok på 1100 sidor måste man verkligen fånga läsaren till 100 %. Det dröjer innan jag verkligen hittar in i den värld Catton målar upp och när sedan de händelser som ligger till grund för berättelsen återberättas gång på gång ur olika karaktärers perspektiv förlorar boken lite av mitt intresse. Jag läser och läser, men det känns inte som att jag avancerar i berättelsen.
Men jag måste ändå be att få lyfta på hatten för Eleanor Cattons romanbygge. Det är nästan så man misstänker att hon är ägare till en tidsmaskin så inlevelsefullt som hon beskriver Nya Zeeland vid 1800-talets mitt. Om inte, så vittnar det om ett mycket grundligt researcharbete som är värt stor respekt.
Tusen tack till Brombergs förlag för recensionsexemplaret!
Boken finns hos Bokus och Adlibris
Betyg 3+ av 5
Johannas Deckarhörna 
Jag försökte mig på Cattons debutroman Repetitionen. Efter ett tjugotal sidor gav jag upp. Jag är lite tveksam till den här…
Hm, kanske inget för dig då.
Jag tror jag hoppar över den här då, gillar inte att läsa samma sak flera gånger 🙂
Omfånget skrämmer mig. Tiden och platsen lockar men jag kommer inte att läsa. Tack för din text!
Tiden och platsen var det som lockade även mig.
Det är något med omslaget som gör att man minns det, det sticker ut tycker jag. Undrar varför 🙂 men jisses 1100 sidor, duktigt av dig att komma igenom det!
Ja, omslaget är jättefint. Tack!
Härligt att du är färdig med denna tegelsten. Bra jobbat!
Tack!