Aldermanns arvinge och Kättarnas tempel av Gabriella Håkansson

Så har jag nu läst dessa två första delar i Gabriella Håkanssons mastodontverk om William Aldermann och det hemliga sällskapet Dilettanti. Håkansson tar oss med på svindlande resa i tid och rum av oförglömlig natur.

Om Aldermanns arvinge: London, tidigt 1800-tal. Ånga och gas ska snart bana väg för den moderna tiden, men än vilar staden i ett glåmigt mörker. I ett palats på Harley Street växer en föräldralös pojke upp omgiven av en stor tjänstestab. William Aldermann har inte bara ärvt en av Europas största förmögenheter – han är också arvtagare till en rik och farlig idétradition, politiskt utmanande och öppet hedonistisk. Hans far var ledare för Dilettanti, ett sällskap som ville förädla människan och bejaka hennes lust i antikens anda.

När en av faderns gamla ordensbröder tar sig an den tonårige William inleds ett besatt sökande efter den döde stormästarens planer. De ligger gömda i ett hemligt rum som ingen vet var det är, än mindre var nyckeln finns. Äventyret sträcker sig över halva kontinenten, och över till Sankta Helena där Williams idol Napoleon Bonaparte sitter fängslad.

Om Kättarnas tempel: London. Mars 1816.
En nation plågad av krig, finanskris och den kallaste våren i mannaminne.
I huset som kallas Templet på 45 Harley Street har tiden stått stilla. Tjänstefolket har återvänt från kontinenten, men än saknas husets herre.
Den gamle Dilettantibrodern och förmyndaren Richard Payne Knight vakar i biblioteket med ett brev i handen. Meddelandet är kort och koncist: ”Mr William Fitch-Aldermann med informator är på väg till London.”
Williams återkomst kantas av skandaler. Libertinen Gebhardt iscensätter ett börsbedrägeri för att anskaffa startkapital till det nya Dilettanti. Imperiet är sargat och sårbart. De mörka krafter som sätts i rörelse när Priapuskulten återföds skrämmer slag på den brittiska överhögheten. London står snart på randen till revolution.

Kättarnas tempel tar vid där den kritikerhyllade Aldermanns arvinge slutade.
Någonstans har Dilettantisällskapet gömt sina omstörtande planer.
Unge William är fast besluten att finna dem.
Och förverkliga dem.
Till varje pris. 

Gabriella Håkansson har skrivit två romaner där hon verkligen har lyckats hitta sin egen språkliga stil och jag är mycket imponerad av alla referenser till klassisk litteratur, konst och vetenskap som böckerna innehåller. Jag gillar också författarens språkliga stil – ibland upplever jag att författare använder ett väldigt förenklat språk men i Håkanssons böcker får man något språkligt att bita men det är ändå lättläst. En eloge till författaren för att hon lyckas förena dessa två faktorer med osedvanlig skicklighet.

Själva handlingen tar sin början i London under tidigt 1800-tal och trots att Dickens böcker allt som oftast utspelar sig något senare under den viktorianska epoken är de fina Londonmiljöerna och sättet böckerna är skrivna på ett verk i samma anda. Om Dan Browns Da Vinci-koden på något sätt skulle jämföras med Håkanssons romanbygge skulle det i så fall vara som att jämföra en kioskdeckare med finsmakarlitteratur. För det är i den senare kategorin jag vill placera Aldermanns arvinge och Kättarnas tempel.

Det finns egentligen bara en sak jag kanske inte uppskattar fullt så mycket och det är också den stora stötestenen när jag ska betygsätta dessa böcker. Jag tycker nämligen att de är för långa och att det framförallt i den första dröjer alldeles för länge innan jag blir fast som läsare. Alla böcker kan förvisso inte skrivas i thrillerns tempo och jag tackar i regel inte nej till en riktigt tegelstensbok men när det gäller dessa tyckte jag att tempot var väl lågt för att det skulle bli en riktigt glimrande läsupplevelse som berättelsen annars hade haft potential att bli. Återstår att se om jag kommer läsa den tredje och avslutande delen när den kommer ut framöver.

Kättarnas tempel var ett recensionsexemplar från Albert Bonniers förlag. Tack för det!

Betyg 3 av 5